Svenskarnas stora kulturarv

Det Svenska kulturarvet.

Viking-ship-transported

Nordmän (latin normanni, engelska norsemen) är en benämning för de forna nordgermanska folken i Norden. De talade närbesläktade och länge identiska språk, med ett gemensamt namn kallat fornnordiska. Under vikingatiden och tidigare var befolkningen utbredd över den södra delen av Skandinaviska halvön samt dagens Danmark. Utflyttning skedde bland annat under vikingatiden västerut över havet, till länder öster om Östersjön samt norrut längs med halvön. Nordmännens ättlingar är numera bosatta i Finland (finlandssvenskar), Sverige (svenskar), Danmark (danskar och färöingar), Norge (norrmän) och Island (islänningar), medan emigranterna längre bort assimilerats av de lokala befolkningarna. Namnet normanni är en latinisering av det fornfrankiska ”nortmann”. I sin historia om Karl den store skriver Einhart angående ”daner och svear”, att de kallas ”nordmannos” av frankerna. Nordmän blev ett samlingsnamn för de nordiska folken bland sydligare boende germanskspråkiga såsom nämnda franker, och hos saxare och engelsmän. På samma sätt kunde en söderman i Norden betyda en man från Tyskland. För svear och daner var dock en nordman, en man från Norge, medan islänningar och färingar kunde säga östman när de menade en norrman. Å andra sidan var en östman i Norge samma sak som en svensk.

På modern danska och norska är en nordman en person från Norge, medan vi i Sverige har två begrepp i det att norrman motsvarar det danska och norska ordet, medan nordman har den generella betydelsen ”vikingatida skandinav”. Det förra ordet är inhemskt medan det senare är inlånat och försvenskat från latinets normanni. I Danmark och Norge finns dock inget ord som motsvarar svenskans nordman. Ordet finns noterat i svensk skrift från år 1769, och Erik Gustaf Geijer använde sig av begreppet i sin diktning.

”Daner” var ett annat samlingsnamn för folken i Norden (oavsett om de verkligen kom från Danmark eller inte) som användas av såväl tyskar, som engelsmän och franker. I det anglosaxiska Beowulfkvädet kallas exempelvis ”götarna” för ”östdaner”, medan de egentliga danerna var ”syddaner”. I Grekland och Ryssland sammanfattades nordborna under namnet varangoi respektive varjager, vilket ursprungligen var beteckningen för de nordiska krigarna i den grekiske kejsarens edsvurna livgarde – ”väringarna”.

Nordmännen själva saknade, så vitt man vet, ett etniskt sammanfattande namn. När man ville tala om de nordiska folken som en enhet, i exempelvis de isländska sagorna, utgick man istället från det gemensamma språket ”dansk tunga” eller geografin ”Nordlanden”. Möjligen fungerade namnet ”daner” som en övergripande term i samröret med utomnordiska folk. Detta på grund av namnets ryktbarhet och för att utlänningar ofta kallade nordborna så. Nordlanden var den beteckning som nordmännen själva använde om sina länder och detta område, som grovt kan sägas motsvara Skandinavien, bestod till en början av en mängd småländer, motsvarande dagens landskap och fylken. Nordmännen var nämligen splittrade på ett flertal stammar, bland annat svear, götar, gutar, daner, jutar, raumer, trönder och så vidare, vilka ofta låg i strid med varandra. Dominerande blev svearna och danerna som kom att upprätthålla två lösligt sammanbundna riken vilka skulle bli dagens Sverige och Danmark. De västliga stammarna samlades enligt traditionen av Harald Hårfager som räknade sin härstamning från den svealändska Ynglingaätten, och bildade således Norge, ett ord som ursprungligen betecknade en farled. De stormän som inte var tillfreds med denna utveckling, flydde till Island och fördrev de tidigare irländska munkar som bott där. På Island bevarades mycket av den gamla nordiska kulturen och språket, medan övriga Nordlanden, efter det att kristendomen införts, tog allt större intryck från sina europeiska grannar i söder, i synnerhet Tyskland. Nordmännen var de sista av de germanska folken som kristnades, först runt 500 år efter tyskar och engelsmän. I och med kristnandet övergick efter hand krigs- och plundringstågen i båtburna korståg österut och vikingatiden övergick i medeltiden. Härifrån talar man inte längre om nordmän utan säger istället nordbor eller skandinaver.

 

Sveriges forntid

so140korpbron
3.1.4. Sö 140. Korpbron, Jursta ägor, Ludgö sn, Rönö hd
Runinskrift:

Translitteration:
: santar : raisþi : stain : eftiR : iuar : franta sin : inki : fuþiR : sun * snialiRa siþi þur

En alt translitteration:
: santar : raisþi : stain : eftiR : iuar : franta sin : inki : fuþiR : sun * snialiRa
rkr
i siþiuþu

Normalisering till fornvästnordiska: Sandarr reisti stein eptir Jóar/Ívar, frænda sinn. Engi fœðir son snjallara. Síði(?) Þórr(?).

Normalisering till runsvenska:
Sandarr ræisþi stæin æftiR Ioar/Ivar, frænda sinn. Ængi føðiR sun sniallara. Siði(?) Þorr(?).

Alt normalisering av inskriftens slut till runsvenska: Ængi føðiR sun sniallara í Svéþiúðu.

Översättning till nusvenska: Sandar reste stenen efter Joar (l. Ivar) sin frände. Ingen föder en käckare son. Tor skydde (vården)!

Alt tolkning av inskriftens slut på nusvenska:…] Ingen föder en raskare son i Svitjod

 

En stam som troligen motsvarar svearna nämndes så tidigt som under det första århundradet efter Kristus.

 

Romarna

Det finns två källor från det första århundradet som citeras när det handlar om svearna. En av dessa är en romersk expedition ca 25 e.kr. och som beskrivs utförligt av Plinius den yngre. Denne berättar att romarna hade rundat den Cimbriska halvön (dvs. Jylland) och anlänt i den Codanska bukten (Kattegatt?). Där fanns flera öar varav den mest kända var Scatinavia (i den tidigaste utgåvan av Pomponius Melas De Situ Orbis (III, 6, 54) skriven trettio eller fyrtio år tidigare benämnt Codannovia). Öns storlek ansågs okänd, men i en del av den bodde en stam som kallades hillevionum gente i 500 byar och de betraktade sitt land som en värld för sig. Det som har slagit kommentatorer är att denna stora stam är okänd för eftervärlden, om det inte är fråga om en felskrivning för Illa suionum gente, vilket då skulle betyda ungefär ”de beryktade svearna”.

 

Tacitus

Tacitus skrev år 98 att svionerna var en mäktig stam vars militära försvar är styrt av en kungamakt, anmärkningsvärda inte bara för deras krigare utan också för deras stora flotta med fartyg som såg likadana ut i både för och akter: Härefter komma ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är där­igenom egenartad, att icke allenast fram- utan även bakstammen bildar en för landning lämplig stäv. Varken föra de segel eller fastgöra de årorna i rad längs skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna. Här står även rikedom i anseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad. Också är bärandet av vapen icke, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oför­utsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom göra sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen. (översättning N. E. Hammarstedt, Hugo Gebers förlag 1916)

 

Jordanes.

Efter Tacitus är det först på 500-talet som ett folk som möjligen är identiskt med svearna åter dyker upp i källorna. I Jordanes Getica omnämns dels namnet suehans, som han säger har utmärkta hästar liksom tyringarna (alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis), dels suetidi, som många[vilka?] anser är ytterligare ett benämnande av svearna, det vill säga Svitjod, men där informationen tagit andra vägar. Dessa utklassade resten i hållning (Suetidi, cogniti in hac gente reliquis corpore eminentiores).

Svearna dyker upp i 500-tals eller 600-talskvädet Widsith på rad 32 där också sveakungen Ongentheow nämns:

linjer 30–33:
Wald Woingum, Wod þyringum, Wald Woingarna, Wod thüringarna,
Sæferð Sycgum, Sweom Ongendþeow, Saeferth Sycgarna, svearna av Ongendtheow,
Sceafthere Ymbrum, Sceafa Longbeardum Sceafthere ymbrarna, Sceafa langobarderna,
I Beowulfkvädet som utspelar sig under 500-talet nämns inte bara Ongentheow utan också hans söner Ohthere och Onela och sonsonen Eadgils. Detta kväde handlar dock i huvudsak om danerna och geaterna (antingen götar, jutar eller gutar), men beskriver ingående konflikterna mellan geater och svear och i slutet förutspås det att geaterna ska bli anfallna av svearna ännu en gång. Sverige förekommer i sagan och det berättas att svearna kallas för Swēoðēod.

På 800-talet berättar Wulfstan att svearna härskar över både Blekinge, Möre, Öland och Gotland.
Rimbert

I Rimberts krönika över Ansgars liv får vi veta att sveakungen Björn sände en budbärare till kejsar Ludvig den frommes hov och bad om missionärer. De anlände ca 830 och grundade en kortlivad församling. Rimbert berättar också om strider i Kurland under sveakungen Olof.
Adam av Bremen

Adam av Bremen som dock sägs aldrig ha varit i Sverige berättade mot slutet av 1000-talet om svearna och att de hade många fruar, var hårda mot brottslighet och var mycket gästfria. Han berättar också om hednatemplet i Uppsala och om deras rike. Han beskriver svearna som bestående av flera stammar, att de var mäktiga sjökrigare och använde sin flotta för att hålla grannarna i schack. Deras kungar var av en gammal ätt, men de var beroende av folkets vilja. Det som beslutats av folket var viktigare än kungens åsikter om inte kungens åsikter verkade klokast och då lydde de oftast. I krigstider lydde de dock kungen blint eller den som kungen utsåg till härledare. Om krigslyckan var emot dem bad de till en av sina många gudar och var tacksam mot denne om de vann.

 

Nordiska källor

Gesta danorum och de isländska sagorna skrevs ned under 1100-talet, 1200-talet och 1300-talet och var tidigare viktiga för svensk historieskrivning. I dessa sagor skrivs mycket om svearna och sveariket och det går inte att utesluta att åtminstone en del information bygger på historiska händelser. Så nämns till exempel tre kungar Ottar Vendelkråka, Ale den uppländske och Adils, som sannolikt motsvarar Beowulfkvädets Ohthere och Onela och Eadgils. Det är dock inte helt säkert att dessa uppgifter är oberoende.

Svitjod (latin: Sueonia) var ett fornnordiskt namn på folkstammen svearnas rike, avseende en del av nutida Sveriges geografi. Omfattningen av området förefaller variera mellan olika källor men brukade syfta på motsvarande nutida Mälardalen, Svealand eller hela Sverige. Förutom Svíþjóð (Svíþjúð), förekommer under fornnordisk tid begreppen Svíariki och Svíaveldi, alltså ungefär ”Svearike” och ”Sveavälde”.
På isländska heter Sverige fortfarande Svíþjóð. På fornengelska kallades landet Swēoðēod enligt Beowulf, medan motsvarande dagens Sverige hette Sƿēoland. Den senare fornsvenska namnformen var Swidhido enligt Erikskrönikan (1300-talet). Svitjod är ett fornnordiskt ord sammansatt av delarna ”svi” för ”svea” (alltså folkstammen svearna) och ”þjóð” för ”folk”, det vill säga ”Sveafolket”. Det brukar poängteras att namnet sannolikt också har en regional hänsyftning, med anmärkning att ett sådant geografiskt område synes innebära delvis olika bestämningar i olika källmaterial. Det finns också en distinktion mellan
”Svitjod” och ”Stora Svitjod”, varvid det sistnämnda då brukar anses hänsyfta på områden i nuvarande Ryssland; vilket var en intressesfär för svear (där kallade ruser; jmr t ex fi Routsi etc) under större delen av vikingatiden.

Det är genom Snorres Edda som namnet Svitjod och Stora Svitjod blivit kända. Här beskrivs två geografiska områden som många forskare vill placera i nuvarande Sverige och Ryssland.

”– Ur Snorres Edda ”Uti sjelfva Svithiod är en lott af landet, som heter Södermanland, det är desslikes ett biskopsdöme. Sedan är Vestmanland eller Fjerdhundraland, som också är ett biskopsdöme. Det dernäst heter Tiundaland, hvilket är den tredje lotten uti sjelfva Svithiod. Den fjerde lotten kallas Attundaland. Så Sjöland, den femte lotten med allt det som dertill hörer, hvilket allt öster ut vid hafvet beläget är. Tiundaland är förnämst och bäst bebygdt uti Svithiod, derunder lyder hela riket. Der är Upsala, der är konungastolen och der är erkebiskopsstolen, och deraf hafver Upsala öd sitt namn. Ty så kalla Svearne Sveakonungens egendom; de kalla den Upsala öd”.

”De tre folklanden Attundaland, Fjädrundaland, Tiundaland, som jämte kuststräckan Roden utgjorde nuvarande Uppland, hade vardera en lagsaga och en lagman. De var indelade i hund, senare hundare, därefter härader. (En hund var en enhet i Svea. Det innebar att man hade minst ett skepp och hundra mannar. Det var minimikravet för medlemskap i Sveas militärallians). Mellan de tre folklanden, på Mora äng, valdes kungar och hölls kanske också större ting, men tingen hölls vanligen i den egna lagsagan, med egna lagar”.

 

Barent-k-1598.jpg
Namnet Svitjod och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: Suethia, Suetia och Suecia, liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans Sweden och tyskans Schweden.

Det danska itinerariet från 1200-talet nämner en plats kallad litlæ swethiuthæ vilket troligen åsyftar Sveriges holme vid Skurusundets norra mynning nära Stockholm.
I den svenska rimkrönikan Erikskrönikan som skrevs ned på 1320-talet skildras bland annat en delning av det svenska riket mellan Birger jarls söner Valdemar och Magnus. Den senare fick ett landområde som kallades för ”Swidhido” och som uppenbarligen motsvarade det område som senare kom att kallas för Svealand.

ett brev till kung Inge den äldre från påve Gregorius VII år 1080, kallas han Ingo gloriosus Suetonum Rex – ”Inge, svearnas ärorike konung”. Kung Karl Sverkerssons (cirka 1130–1167) rike omnämns vidare cirka 1160 i ett brev av påve Hadrianus IV som Regnum Sweorum et Gothorum, alltså i ett kungarike omfattande både svear och götar. Uppgiften i Hervarar saga att kung Inge den äldre ska ha samregerat tillsammans med sin bror kung Halsten Stenkilsson stöds av brevkorrespondens från 1081 av påve Gregorius VII som hänvisar till två kungar med initialerna A och I (på latin utgår bokstaven H). Dessa två kallas rege wisigothorum, alltså kungar av Västergötland. Detta kan återspegla en tillfällig territoriell eller dynastisk ändring i ljuset av att ett sista mer eller mindre hedniskt motstånd under Sveriges kristnande leddes under Blot-Sven, som kan ha kontrollerat hela eller delar av Sveariket fram till 1087 då Uppsala tempel revs och kung Inge den äldre ska ha låtit dräpa Blot-Sven i flykten.

Kung Karl Sverkerssons (cirka 1130–1167) rike omnämns cirka 1160 i ett brev av påve Hadrianus IV som Regnum Sweorum et Gothorum, alltså i ett kungarike omfattande både svear och götar (han lär dessförinnan ha varit erkänd som kung i Östergötland senast 1158). Påve Hadrianus IV sändes innan hans påveval som legat till Norden 1152–1154 inklusive till Svea rike, varför den blivande påvens benämning stöddes av egna ögonvittnesskildringar. Under kung Karl Sverkerssons regeringstid upphöjdes dessutom Uppsala stift till ärkestift 1164 under dess förste ärkebiskop Stefan av Alvastra, varmed det enade riket även geografiskt och kyrkorättsligt motsvarades av Uppsala kyrkoprovins.

I Gesta Danorum av Saxo Grammaticus (cirka 1150–1220) berättas om tronstriderna i regionen på 1120-talet. Där bekräftas den traditionella tolkningen av den äldre Västgötalagens berömda fras ”Sveær egho konung at taka ok sva vrækæ” – det framgår tydligt att Saxo uppfattade svear och götar som två skilda folk och att bara de förstnämnda hade formell rätt att välja kung.

Påve Hadrianus IV:s bekräftelse 1160 av svearnas och götarnas enade under kung Karl Sverkersson ger anledningen att betrakta hans regering som den första väldokumenterade att ungefärligen motsvara modern omfattning; en håll- eller startpunkt om någon för en nationell svensk etnogenesis i vidare bemärkelse. Rivalitet mellan sverkerska och erikska ätterna skulle dock först återigen slita isär detta enande under det följande seklet.

På svensk mark syns namnet äldst i formerna Swerike (slutet av 1200-talet), Svearike (första hälften av 1300-talet). På Gotland syns Suiariki (liksom i fornisländskan och fornnorskan) och Swärike (mitten av 1300-talet). I isländska Sagobrottstycken om några fornkonungar i Dana- och Sveaväldet förekommer begreppet Svíaveldi, alltså Sveavälde. I Kristofers landslag 1442 omnämns det som Swerikis Riki. Formen Swerike utvecklades på 1400-talet i både svenskan och danskan till Swerighe (liksom bakare till baghare, taka till tagha och mik till mig), Swerghe och slutligen Swirghe, varav det på 1600-talet, till exempel hos kung Gustav II Adolf, rätt vanliga Swirge. Formen Swärike utvecklades på likartat sätt till Swärighe, Swärghe, varav det nuvarande svenska uttalet /svärje/.
Sverige i sagorna

 

icelandic-literature-for-beginners-1.jpg

Fornaldarsagorna eller Fornnordiska sagorna utspelas inte sällan i Sverige och skildrar forntida svenska hjältegestalter, såsom Hjalmar den hugstore (i Hervararsagan), Herröd, Ingvar Vittfarne eller Rolf Götriksson med flera. Fritjof den djärves saga inspirerade Esaias Tegnér att i början av 1820-talet skriva Frithiofs saga. Fornaldarsagorna bidrar med viktig information om hjältarna Ragnar Lodbrok, Rolf Krake och Orvar Odd.

”Begreppet Fornaldrasagor myntades av dansken Carl Christian Rafns i hans första stora samling,
Fornaldarsögur Nordlanda, vilken kom ut mellan 1829-1830. Fornöld betyder helt enkelt
‘forntid’, termen syftar inte på det medeltida, utan anknyter till den period som sagorna utspelar
sig i. Det rör sig i regel om populära och fantastiska berättelser i en forntid, innan koloniseringen
av Island, eller i Skandinaviens forntid, vanligen utspelar sig handlingen mellan
åren 700-1000.

Helga Reuschels har delat in sagorna i tre subgenrer: hjältesagor, vikingasagor och äventyrssagor. Denna sagaform, vilken har flera drag av det övernaturliga, mytiska,
heroiska och orealistiska, brukar oftast betraktas som yngre än de övriga sagaformerna. De har antagligen nedtecknats under sista delen av 1200-talet fram till 1500-talet. Det fantastiska sagainnehållet, som ligger närmare saga i modern mening, har gett dem beteckningen ”lögnsagor”. ”Sagorna kan innehålla motiv som är mycket äldre
än dess nedtecknande, och därför kan det vara intressant att även konsultera detta sagamaterial.” Om dödsriken och dödstro i fornnordisk religion” av Tommy Kuusela

Utgivna på Svenska:

Arvid August Afzelius: ”Hervara-saga”. 1811.
Albert Ulrik Bååth: ”Från vikingatiden: ny följd fornnordiska sagor”. 1888.
Agnes Ekermann: ”Från Nordens forntid. Fornnordiska sagor bearbetade på svenska”. 1895.
Kata Dalström: ”Nordiska hjältesagor för ungdom” (1889) och ”Nordiska hjältesagor berättade för barn och ungdom”, Vol I-II (1905-06).
Inge Knutsson: ”Völsungasagan”. 1991.
Carl Gustaf Kröningssvärd: ”Nordiskt Sago-Bibliothek”. 1834.
Lars Lönnroth: ”Isländska mytsagor”. 1995.
Mats Malm: ”Götriks saga”. 1990.
Rolf Nordenstreng: ”Nordlandens fornsagor tolkade från isländskan” (Vol II-III består av fornaldarsagor). 1922-23.
Nils Fredrik Sander: ”Utdrag ur fornnordiska sagor”. 1893.
Jan Paul Strid, ”Ingvar den vittfarnes saga” (ingår i Mats G. Larssons ”Ett ödesdigert vikingatåg”, 1990)
Olof Verelius översättningar av Herröds och Boses saga, Hervararsagan och Götriks och Rolf Götrikssons saga utgavs i något moderniserad språkdräkt av Dan Korn i ”Tre isländska sagor om Sverige”, 1990.

 

Völsungasagan och Sigurdkvädet.

Völsungasagan är en nordisk fornaldarsaga som troligen är nedtecknad omkring år 1275 men tillkommen något tidigare, troligen under yngre järnålder. En annan form av samma berättelse finns i Nibelungenlied, ett diktverk från Sydtyskland från omkring år 1200. Namnsambanden mellan den nordiska versionen och den sydtyska ges av artikeln nibelungar. Delar av berättelsen finns illustrerade på Sigurdsristningen från 1000-talet. Berättelsen utgör grunden till Nibelungens ring. Denna berättelse är lite av de Germanska folkens nationalepos.

Sigurd är ett nordiskt namn, sammansatt av Sig‑ ‘seger’ och fornvästnordiskt ‑vôrðr ’väktare, vakt’ (jfr Halvard). Sigurd Fafnesbane är huvudgestalt i Völsungasagan och Sigurdskvädena. Namnet Sigurd är den nordiska varianten av Sigvard. Sigurd var i äldre tid vanligt i Norrland, Dalarna och Värmland i former som Siurd, Siuhl och Sjul. Den förekommer över hela den Germanska kultursfären. Berättelsen handlar om völsungaätten, vars stamfar är guden Oden. Första delen handlar bl.a. om hur kung Völsung håller bröllop för sin dotter, men faller offer för sin svekfulle svärson Siggeir. Völsungs son Sigmund hämnas dådet tillsammans med Sinfjötli. Den förre blir en mäktig kung med hjälp av Odens svärd Gram, vilket senare Oden oskadliggjorde. Sigmund blev också far till Sigurd Fafnesbane. Sagans andra del följer handlingen i eddadikternas niflungs-cykel. Ett annat kapitel är hämtat från Didrikssagan, och ett tredje stycke är hämtat från Ragnar Lodbroks saga

 

Ynglingasagan.

Ynglingasagan är den inledande sagan i Snorre Sturlassons ”Heimskringla” från ca 1230. Den handlar om fylkes- och sveakungarna av Ynglingaätten. Den består av korta notiser om hur kungarna regerat, dyrkats och vad de åstadkommit. Den är författad på fornnordiska. Ynglingasagan, som tillkom på 1200-talet, bygger vad beträffar de äldre kungarna, enligt Snorre själv, på ett äldre kväde, Ynglingatal, som han tillskriver en Tjodolf av Hvin som skall ha levat på 800- eller 900-talet. Snorre Sturlasson ansåg att skilfingarna härskade ”i österled”, alltså Sverige, men härledde namnet till en påhittad ”sjökonung” Skelfir. Den förste skilfingakungen Agne, förknippades i traditionen med ett ”skjalf” som skulle ha blivit hans död. Det är Tjodolf Hvinverske i Ynglingatal som gjort en person Skjalf, som medverkade till att Agne blev hängd. Snorre Sturlasson menar dessutom att Skjalf skulle ha varit finnkungen Frostes dotter, vilken bortrövats av Agne under ett härtåg och som låtit mörda denne på färden in genom Mälaren, ”på östsidan av Törnen, väster om Stocksund”.

Ynglingaätten är den legendariska kungaätt som sägs ha regerat Sverige under förhistorisk tid. Enligt den norsk-isländska historieskrivningen härstammade det norska kungahuset från denna ätt genom att skåningen Ivar Vidfamne i mitten av 600-talet fördrev dem från Svitjod till Värmland varifrån de senare gjorde sig till kungar över norska småriken. Moderna historiker är emellertid skeptiska till de norska kungarnas koppling till Ynglingaätten och pekar på att de norska ynglingakungarna har namn som börjar med konsonanter medan de svenska ynglingakungarnas namn börjar med vokaler, vilket talar emot påståendet att det skulle vara frågan om samma ätt. På samma sätt ifrågasätter de att de äldsta kungarna från Fjolner till Dag skulle ha någon som helst verklighetsförankring. De egentliga ynglingakungarna vars historia kan ha någon kärna av sanning är de vars namn börjar med vokaler, dvs från Agne till Olof Trätälja. Ynglingaätten hävdade härstamning från guden Frej och de kristna islänningar som skrev ned sagorna försökte förklara detta med att asagudarna i själva verket var vanliga människor som efter sin död dyrkades som gudar.
Från Tacitus.se

De isländska sagorna är mycket tydliga med att ätten hade sitt ursprung i Gamla Uppsala och förtäljer på ett flertal ställen i till exempel Heimskringla att man behövde åka in i Mälaren för att komma till dem, samt att de bodde i Tiundaland, innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Ätten nämns också i Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum som Frejs söner (kämpen Starkad kom till Uppsala där Frejs söner residerade, bok 6) och som Frejs ätt (inför Slaget vid Bråvalla samlades flera av Sigurd Rings fränder ur Frejs ätt, bok 8). Den norska grenen av ätten skall ha haft sitt säte i Vestfold. Ynglingaätten har fått sitt namn efter sin stamfader Yngve-Frej. Ynglingaätten och deras förfäder räknas upp i dikten Ynglingatal. Enligt Snorre levde Yngve-Frej runt tiden för kristi födelse.

Den norske historikern C. Krag har påpekat att fyra av de första kungarnas dödsfall representerar de fyra elementen (jord, eld, luft och vatten) i elementläran, och att de första generationerna präglas av euhemerism – gudar förklaras som myter baserade på verkliga personer. Det har också uppmärksammats att, med undantag av Oden och Frös andra namn Yngve, så börjar samtliga de första kunganamnen med konsonant, i motsats till de flesta senare.

Nedan följer en sammanfattning om svearnas ledare så som de beskrivs i Ynglingatals berättelse. Om inget annat anges gäller att varje ledare anges som son till den föregående, från Njord och framåt.

Oden
Njord
Yngve-Frej (Frej), efter vilken ättens namn tagits
Fjölner
Svegder
Vanlande
Visbur
Domalde
Domar
Dyggve
Dag
Agne
Erik och Alrik
Yngve och Alf
Hugleik
Jorund och Erik
Aun den gamle (även Ane)
Egil Tunnadolg (även Angantyr)
Ottar Vendelkråka
Adils den mäktige
Eystein (Östen)
Yngvar
Bröt-Anund (ibland Önund)
Ingjald Illråde
Olof Trätälja
Halvdan Vitben
Eystein Halvdansson
Halvdan
Gudröd Vejdekonung
Olof Geirstadaalf
Ragnvald Hederhög

 

Hervararsagan (isländska: Hervarar saga ok Heiðreks)

Hervars och Hedreks saga är en isländsk fornaldarsaga från 1200-talet som innehåller material från en äldre saga. Den berättar om krig mellan ostrogoter och hunner. De ättartal som bifogats Hervararsagan är en viktig källa för den svenska historien. Sagan handlar om sköldmön Hervor och hennes son Heidrek, kungen av Reidgotaland vid Dnepr. Mellan dennes söner Angantyr och Hlod, utbryter inbördeskrig om faderns arv, varvid Hlod söker hjälp från hunnerna. Angantyr i sin tur får hjälp av sin faders fosterfar Gizur, kung av Götaland. En stor strid äger rum och Hlod blir besegrad och dräpt. Svärdet Tyrfing spelar en central roll. Sagan innehåller även berättelsen om den svenske kämpen Hjalmar den hugstore och dennes kärlek till den svenska kungadottern Ingeborg. Hjalmar blir utmanad av en rival vid namn Angantyr, en bärsärk från Småland och de två utkämpar en holmgång på Samsö. Hjalmar går segrande ur striden men dör av sviterna från sina sår och Ingeborgs hjärta brister då av sorg.

Björn Järnsidas ätt, även kallad Munsöätten, är en kungaätt som skall ha avlöst Ynglingaätten i Sverige, enligt ett genealogiskt tillägg till Hervarar saga. De flesta av dessa kungar är inte historiskt belagda i någon mera samtida källa, varför de räknas som svenska sagokungar. Tillägget är antikvariskt snarare än litterärt, men anses ändå inte tillförlitligt i frånvaro av separata källor. Som ättens stamfader räknas därvid Björn Järnsida, som enligt 1600-talshistorikern Johan Peringskiöld skulle ligga begravd i Björnshögen på Munsö, varför ätten ibland kallats Munsöätten.

Eftersom det även förekommer andra namn på kungar under tiden före Erik Segersäll, än de som tas upp i Hervararsagan, har mycken möda lagts på att harmonisera källorna. En förklaring man då åberopat är skicket med samregenter och att källorna inte skulle ha bekymrat sig med att förklara detaljerna. Dagens forskare ser i stället detta som ett tecken på genealogins otillförlitlighet, då exempelvis Vita Anskarii står sig betydligt bättre inför källkritisk granskning. Försök har gjorts att harmonisera de båda källorna, främst genom att identifiera Björn på Håga och Anund Uppsale med Björn och Anund, två personer som förekommer i vitan. För de tidiga kungarna finns vissa kronologiska hållpunkter: Björn Järnsida bör enligt andra källor ha varit verksam på 860-talet. Enligt Hervararsagan skall dock dennes sonsonson Erik Anundsson ha varit samtida med Harald Hårfager, som föddes ca 850. Erik Anundsson sägs också vara farfar till Erik Segersäll, som blev svensk kung under senare delen av 900-talet (det sägs också att Harald avled under dennes livstid).

Om man accepterar identifikationen med Ansgars kung Björn får man dessutom ytterligare problem: denne bör ha dött flera år innan Ansgars andra besök på Birka år 852, och då skulle Erik Anundsson och Björn Eriksson tillsammans ha regerat i drygt 120 år.

Randver
Sigurd Ring
Björn Järnsida
Erik Björnsson kanske samregerande med Refil
Erik Refilsson
Anund Uppsale
Björn på Håga
Erik Anundsson
Björn Eriksson
Olof Björnsson (samregent med och bror till Erik Segersäll)
Erik Segersäll (samregent (970-975) med och bror till Olof Björnsson)
Olof Skötkonung (son till Erik Segersäll)
Anund Jakob (son till Olof Skötkonung)
Emund den gamle (son till Olof Skötkonung)
Därefter fortsätter kungatalen fram till Filip (kung).

Sköldungasagan

Originalskrifterna ur Sköldungasagan gick förlorade i den stora branden i Köpenhamn 1728 men överlevde genom Arngrimmur Jonssons Latisnka översättning.

Sköldungaätten, även kallade Skjoldungarna eller Sköldungarna, omnämnd i Snorres Edda, är en mytisk dansk kungaätt innefattande gestalter som Skjold (son till Oden), Rolf Krake, och Ivar Vidfamne. Kungaättens existens är inte säkerställd. Ätten innefattar dessutom en räcka skånska kungar ”Rex Scanaie.”
Sigurd Ring

(fornnordiska :. Sigurd hringe (Hringr betyder ‘Ring’); d C. 750 e.Kr.) var en legendarisk svensk kung som nämns i många gamla skandinaviska sagor. Enligt källan Herrauds saga, fanns det en gång en saga om Sigurd Ring men denna saga nu är förlorat. I de gamla källorna är han känd för att vinna slaget om Brávelliren (Bråvalla) mot Harald Hildetand och för att vara fader till Ragnar Lodbrok.

 

Rolf Krake

Rolf Krake (Hrólf Kraki) var en mytologisk kung på Lejre på danska ön Själland. Han beskrivs i flera gamla sagor och i andra dokument som Leire Chronicle (Chron Lethrense) och Gesta Danorum AV Saxo Grammaticus (som ”Roluo Krake). Rolf Krakes sagas innåll nämns av Snorre Sturlason i sin Ynglingasagan som en del av den förlorade Sköldungasagan. Han nämns också i Skaldskaparmål. Sagan tros vara nedskriven under perioden kring 1230 och 1450, men innan nedtecknandet har den ingått i muntlig tradition där den historiska kärnan har blivit finslipad, ändrad och förfinats. Sagan klassificeras vanligtvis som en gammal saga, en legendarisk eller saga från förhistoriska tider. Hela 44 manuskript har blivit bevarade, de äldsta av dem är från 1600-talet, men ett manuskript har existerade ca. 1461 på klostret Möðruvellir i Skíðadal, en dal i fjorden Eyjafjörður i den nordöstra delen av Island. Sagan är utarbetad på samma sätt som de flesta andra sagor och är ett slags krönika över den nordiska traditionen, med delvis motsvarande information som nämns i anglosaxiska eposen Beowulf och Widsith. Många av figurerna i sagan finns i motsvarande gamla engelska former: Rolf Krake (Rolf Krake) är Hroðulf, hans far Helge (Helgi) är Halga, hans farbror Roar (Hróarr) är Hroðgar, hans farfar Halvdan (Halfdan) är Healfdene och deras ätten Skjoldungene är Scyldingas. Dessutom har de också samma fiender: Frode (Frodo) som Froda och kung Adil (Adil) i Svitjod (Sverige) som den svenske kungen Ædgils.

 

Sveagris

(Svíagríss) var en berömd guldring som ursprungligen tillhörde den svenska ynglingaätten, men som senare genom krig kom i sköldungarnas händer. Ringen var en otrolig dyrgrip. I Rolf krakes saga jämställs dess värde med ”en tredjedel av Danmarks rike”, vilket också tycks ha varit det pris som betalades den enda gång som ringen såldes. När Rolf krake flydde från kung Adils och svearna i Uppsala, var Sveagris ett av de guldföremål som han kastade ifrån sig på Fyrisvallarna. Tanken var att hans förföljare skulle bli så upptagna med att plocka upp dessa dyrbarheter, att han själv skulle komma undan. Planen lyckades också: Rolf krake räddade livet men förlorade sitt guld. Om man får tro Arngrímur Jónsson togs ringen som valrov från svearna av Rolf krakes förfäder, vilket bör ha skett på konung Halvdans tid. Halvdans mor var dotter till konung Jörund i Uppsala, varför Halvdan kan ha haft arvsanspråk i sveaväldet. Enligt Ynglingasagan utkämpade han flera strider mot sveakungen Aun den gamle. Halvdan segrade och blev kung i Uppsala, där han också höglades efter att ha blivit mördad av sin halvbror Ingjald. Därefter sägs det uttryckligen att Ingjald var ägare till ringen Sveagris. Namnet Sveagris låter ana att till ringen knutits föreställningar om ynglingaättens öde och mytiska ursprung. Ätten ansågs ju härstamma från guden Frej, och vildsvinet var Frejs heliga djur. Denna mytvärld måste ha varit i hög grad levande för Adils, som källorna omtalar som en mycket religiös hedning. I Rolf krakes saga sägs han ha varit ”en blotman utan like” och han uppges också ”ha blotat till en galt”
Skáldskaparmál

Rolf krake hade, säger Snorre, kommit till Uppsala för att kräva den lön som han blivit lovad för att hans bärsärkar hade hjälpt kung Adils i kriget mot Åle den uppländske. Men Adils, som var snål och inte ville betala, samlade i hemlighet krigsfolk för att överfalla och ta livet av Rolf och hans män. Rolfs mor Yrsa – som var gift med Adils – gav då sonen ett horn fyllt med guld som hon stulit från sin man, och uppmanade Rolf att fly. Den dyrbaraste av de klenoder som han fick med sig var ringen Sveagris. Adils upptäckte emellertid stölden och satte efter de flyende. När Rolf såg att svearna kom allt närmare, sökte han försena dem genom att strö ut guld från hornet på marken. Många av Adils män stannade då för att plocka upp dyrbarheterna, men Adils själv lät sig inte hejdas. Då kastade Rolf ringen Sveagris åt Adils.

”Kung Adils red fram till ringen, tog den på spjutspetsen och lyfte upp den på skaftet. Då vände Rolf krake sig om och såg hur han böjde sig fram. Han sade: Nu har jag svinböjt den mäktigaste av svearna. Så skildes de.”. Det var väl en klen tröst för Rolf Krake som fick slänga guldet för att undkomma Svenskarna.
Slaget på Vänerns is är en strid mellan sagokungarna Adils den mäktige och Ale den uppländske som nämns i de isländska sagorna och i Beowulfkvädet. I Beowulfkvädet berättas att sveakungen Ohtere har dött och hans broder Onela tagit över tronen. Ohteres söner Eanmund och Eadgils är tvungna att fly till geaternas land och söker tillflykt hos dess konung Heardred. Detta får Onela att anfalla geaterna och döda både Eanmund och Heardred. I syfte att hämnas sin kung och frände beslutar sig Beowulf för att hjälpa Eadgils vinna makten i Sveariket. Ett slag utkämpas på ”den frostkalla sjön” mellan Geatland (Götaland) och Svealand varunder Eadgils dräper Onela och blir svearnas konung.

Jomsvikingar var enligt isländska sagor ett vikingabrödraskap som hade sitt tillhåll i Jomsborg, en stark borg på ön Wolin vid Oders mynning. Begreppet ”jomsviking” kommer från Jomsvikingadrapan och Jomsvikingasagan, den sistnämnda ett dramatiskt äventyr som ursprungligen kommer ifrån de isländska sagorna. Det finns olika källor som omnämner jomsvikingarnas historia. Gesta Danorum, bok 10, berättar om den bebyggda platsen Julinum, som övertogs av den danske kungen Harald Blåtand. Blåtand skall sedan ha gett befästningen till den svenske ädlingen Styrbjörn Starke och utrustat Styrbjörn med en stark här med vilken han terroriserade haven. Knytlingasagan ger samma information rörande att Harald skulle ha grundat jomsvikingarnas brödraskap, men styrker inte historien om Styrbjörns koppling till jomsvikingarna. Jomsvikingasagan berättar att det var Palnatoke, som fick området från den mytiske vendiske kungen Burislav. Styrbjarnar þáttr Svíakappa och Eyrbyggja saga håller med samtliga ovanstående versioner om att Styrbjörn skulle ha tagit kommandot över jomsvikingarna efter att brödraskapet redan blivit etablerat. Styrbjarnar þáttr Svíakappa berättar också att brödraskapet bestod av en del män från ”östliga land”, vilket ger en bild av Jomsborg som en etniskt blandad befästning.

Enligt Fagrskinna skulle Jomsvikingarnas ursprung ha varit att Harald Blåtand under ett härjningståg i Vendland hade byggt en borg på en plats kallad ‘Jom’, som fick namnet Jomsborg. Där satte han in en hövding och for sedan hem. Jomsvikingarna skulle sedan ha vunnit mycket land från den vendiske kungen Burislav. Efter Haralds död slöt dock Sigvald Jarl, som styrde området, fred med venderna, och Danmark behöll överhögheten över området. Fagrskinna kallade Sigvald och hans män både för jomsvikingar och daner. Enligt en annan saga, som mer liknar fornaldarsagorna, skall jomsvikingarnas historia ha sin början strax efter Harald Blåtands död då en dansk hövding vid namn Palnatoke fick landet av den vendiske konungen i utbyte mot att han skulle hjälpa till med dess försvar. Palnatoke skall sedan ha varit den som uppförde Jomsborg, och stiftade lagar som bland annat endast tillät män mellan 18 och 50 att upptas i jomsvikingarnas skara, och förbjöd dem att vika sig i strid med jämngod fiende.

I slaget på Fyrisvallarna spelar Jormsvikingar och troligtvis även vikingar från skånska sydkusten en stor roll. Att skåningar varit inblandade i denna maktkamp finns belägg för på runstenar, bland annat vid Sjörup väster om Ystad och i Torna Hällestad utanför Lund. I kvädena från denna tid berättas mestadels om Styrbjörn Starke och Toke, som troligen var broder till Harald Blåtand, och bar tillnamnet Gorm. Svearna regerades av Erik som sedermera fick tillnamnet Segersäll. Dennes medregent Olof hade en son som hette Björn. Denne var efter sin fars död 980 självskriven arvtagare till svearnas kungakrona. Men Erik ville inte släppa ifrån sig makten. Hans maka, Sigrid Storråda som var dottern till den västgötske vikingen Skoglar Toste, bar på ett ofött barn. Därför förklarade Erik det ofödda barnet som medregent under förutsättning att det blev en son. Detta gav upphov till namnet Olof Skötkonung då den lille fötts. Björn fick tillnamnet Styr av att han måste ha tålamod tills han själv var gammal nog ta sköta sin rättmätiga maktställning och efternamnet Starke på grund av sin styrka. Men då han fyllt sexton år fick han varken makt eller del av riket. Istället fick han sextio välutrustade skepp av sin farbror varefter han vredgad seglade söderut. Han och flottan hamnade enligt Jomsvikingasagan på Jomsborg där han äktade Harald Blåtands dotter Tyra. Ett ytterligare blodband med denne sistnämnde var att Harald gifte sig med Styrbjörn Starkes syster, Gyrid! Detta var upptakten till det slag som skulle stå på Fyrisvallarna 985. Harald Blåtand försåg svågern med flera skepp ur flottan i Jomsborg, och kanske trelleborgsskepp. Nu skulle Styrbjörn ta tillbaka det som han ansåg rätteligen tillhör honom. Enligt sagan skall han ha bränt alla sina skepp efter att ha stigit i land i Uppland.
På Fyrisvallarna vid Uppsala drabbade vikingarna samman. Under två dagar stred svear, daner, skåningar och jomsvikingar i en blodig kamp. Enligt Sköldungasagan skall Erik Segersäll, han fick efternamnet efter slaget vid Fyris, på slagets första kväll ha offrat till Oden. Han skulle då ha gett asaguden löfte om att kämpa till hans ära under tio år om han vann kampen mot Styrbjörns bärsärkar. Styrbjörn Starke och hans hirdmän mejades ner till sista man den andra dagen på kvällen. Om slaget finns kväden av Saxo Grammaticus och Odd Snorresson samt i Eddan. Även Hervararsagan berättar om slaget vid Fyrisvallarna som där förläggs till Västergötland

I Skåne finns två runstenar som man tror ha satts efter slaget på Fyris. I ena gaveln på Torna Hällestads kyrka finns en sten med inskriptionen

”Eskil satte sten denna efter Toke,
Gorms son, hans hulde herre.
Han flydde icke vid Upsalum.
Satte kämpar efter sin broder sten på berget.
Står fast med runor. De Gorms Toke gingo närmast”.

Runsten Torna Hallestad.jpg

Den andra stenen finns rest utanför Sjörups medeltida kyrka vid Mossbystrand. Där står

” Han flydde icke vid Upsalom,
men kämpade så länge han vapen hade”

dksk51.jpg

Källor: Fotevikens museum, Jomvikingasaganm. Snorre Sturlasons Edda samt Sköldungasagan.

Karlevistenen på Öland är rest för en Dansk Jomsviking som sårats och dött efter slaget vid Fyrisvallarna. Efter ”Sibbe den gode”, eller ”Sibbe den vise” är detta flyttblock av kvartsporfyr rest vid Ölands västkust. Gode står här förmodligen för hednisk präst. Han tros ha varit en dansk hövding som skadats i det mytomspunna slaget vid Fyrisvallarna år 985, och avlidit på hemfärden. Karlevistenen är speciell på många sätt. Det 130 cm höga stenblocket är det enda av sitt slag på Öland och har förmodligen medtagits från Oskarshamn. Själva inskriptionen består av en del där konungen och hans följe presenteras, och en del är en skaldestrof skriven med det sexstaviga versmåttet drottkväde. Detta är den enda bevarade skaldestrof av sitt slag i Sverige och översatt till sitt ursprungliga ljudvärde lyder den:

Folginn liggr hinns fylgðu, flestr vissi þat mestar
dæðir dolga þruðar, draugr i þaimsi haugi
munat reið-viðurr raða
rogstarkr i danmarku
yndils iarmungrundar
ørgrandari landi

Hela inskriptionen översatt till nutida språk lyder ungefär:

Denna sten är rest efter Sibbe, den gode/vise, Foldars son,
och hans följe satte på ön, dödseden

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta,
Stridernas Truds arbetare, i denna hög
Ej skall en rättrådigare, kampstark Vagn-Vidur
på sjökonungens väldiga mark, råda över land i Danmark

Denna inskription är en hyllning till en hövding med tro på de gamla asagudarna. Trud är en av valkyriorna – de kvinnoväsen som bestämmer vem som ska stupa i strid och Vidur är ett av Odens många namn.

 

karlevi.jpg

En del sagor kända från isländskt håll finns avbildade på run- och bildstenar i t.ex. Sverige, eller har blivit ihågkomna i folkvisor och ballader, vilket visar att denna typ av berättelser en gång varit kända i hela Skandinavien. I och med att de flesta sagor som har överlevt skrevs av folk som hade flyttat till Island eller som var födda på Island finns det många som hävdar att sagan är uteslutande en isländsk litteratur. Andra menar att det är omöjligt att skilja mellan norsk och isländsk litteratur och att det måste kallas fornnordisk litteratur, som i och för sig också innefattar Sverige och Danmark. Island befolkades av människor från Norge med en motsvarande kulturell bakgrund, vad gäller levnadssätt och tankesätt som de som bodde i Norge, vilka i sin tur låg kulturellt mycket nära befolkningen i Sverige och Danmark. Sverige har det överlägset största antalet stenar med fornnordisk poesi.

Det kan tilläggas att Island ”upptäcktes” av en Svensk. Gardar Svavarsson var enligt Landnamsboken Islands upptäckare och av svensk härkomst. Enligt Haukr Erlendssons version av ”Landnámabók”, en bok som beskriver Islands kolonisering, ägde Gardar jordagods på Själland i Danmark. Han var gift med en kvinna från Hebriderna. Vid en resa dit på 860-talet, med avsikt att lyfta arvet efter sin svärfar, råkade Gardar ut för en storm i Pentland Firth. Stormen drev hans skepp långt västerut i havet, tills han nådde Islands östkust. Han kringseglade det nya landet, och fann att det var en ö. Han kallade ön för Garðarshólmi – Gardarsholm. Gardar landsteg på nordkusten, vid det inre av havsbukten Skjálfandi. Han byggde sig där ett hus och övervintrade. Platsen kallas allt sedan dess för Húsavík. Nästa sommar seglade Gardar bort. Vid hemkomsten prisade han det nya landet mycket och kallade det Gardarsholm. Gardar Svavarssons son Uni utvandrade själv till Island. Där genomförde Uni ett misslyckat försök att vinna Island för Norges kung men med sig själv som jarl över ön. Sonen Uni dödades dock av lokala bönder som redan hunnit bosätta sig på ön. Uni hann dock få en egen son, Hróar, innan han dog. Gardars sonson Hróar nämns i sin tur i bland annat Njáls saga såsom gode i samhället Tunga i Norge. Hróar bråkade med andra män; han utmanades vid två tillfällen på strid och segrade i bägge striderna. Hróars fru Arngunnur var syster till Gunnar Hámundarson, en av hjältarna i Njáls saga.

gardar

 

Svitjod i skrifterna

”Namnet förekommer på ett antal runstenar i lokativen i Sviþjúðu (Sö Fv1948;289, Aspa Löt, ristat i : suiþiuþu och Sö 140, Korpbron, bägge Ludgo sn, Sörmland, ristat i siþiuþu[4]) och á Sviþjúðu (DR 344 i Simris, Skåne, ristat a suiþiuþu och DR 216, Tirsted, Lolland, ristat o suoþiauþu). Namnet förekommer också hos de fornnordiska skalderna Torvald Hjaltason, Halldor Okristen, Sighvat Tordarsson, Ottar Svarte, Tjodolf Arnorsson och Valgard från Völl.

3.2.1. Lausavísur, vers 2. Torvald Hjaltason. Utskrift nedan enligt Diana Whaleys redigering: Ilt varð olna fjalla orkveðjondum beðjar til Svíþjóðar síðan sveim víkinga heiman; þat eitt lifir þeira, þeir hofðu lið fleira, (gótt vas) hers (at henda) hundmargs, es rann undan.

Utskrift nedan enligt Guðbrandur Vigfússons och Carl Rikard Ungers utgåva av Flateyjarbok från 1882; svensk översättning invid av Ernst A Kock: Ill uard elfar fialla Olycksdiger blev sedan audkuediundum bediar vikingafärden hemifrån til Suiþjodar sidan till Svitjod för sæims uikinga hæiman. guldets krävare þat æitt lifir þeirra från fjällen invid älvens strand. þeir hofdu lid fleira Endast den av dem lever, som flydde. gott uar her att henda De hade större här. hundings er rann unda.

Det var lätt att fånga Hundings här.

3.2.2. Eirikflocken, vers 1. Halldor Okristen. Utskrift nedan enligt Kari Ellen Gades redigering: Út bauð jofra hneitir élmóðr af Svíþjóðu (sunnr hélt gramr til gunnar) gunnbliks liði miklu; hverr vildi þá (hildar) hrægeitunga feitir (már fekk) á sæ (sára sylg) Eiríki fylgja.
98

Utskrift nedan ursprungligen från Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII (1941-51); svenska översättningen av Karl G Johansson: Út bauð jofra hneitir Den stridslystne jarlen élmóðr af Svíþjóðu samlade stort manskap suðr helt gramr til gunnar, i Svitjod, hövdingen for gunnbliks liði miklu. Söderut till striden. Hverr vildi þá hilða, Var man, var krigare, hrægeitunga feitir, ville då följa Erik, mór fekk á sjá sára korparna fick att sylg, Eiríki fylgja. dricka ute på havet

3.2.3. Austrfararvísur, vers 1. Sighvat Tordarsson. Utskrift nedan enligt R D Fulks redigering: Hugstóra biðk heyra hressfœrs jofurs (þessar) þolðak vás hvé (vísur) verðung (of for gerðak); sendr vask upp af ondrum austr (svafk fátt) í hausti til Svíþjóðar (síðan) svanvangs í for langa.

Utskrift nedan ursprungligen från Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII (1941-51); svenska översättningen av Karl G Johansson: Hugstóra biðk heyra, Hirdmännen ber jag höra
hressfœrr furr, þessar, hur jag diktat þolðak vás, hvé vísur, om färden, store furste. verðung, of f r gerðak. Fylld av faror var den. Sendr vask upp af
endrum Jag blev sänd från skeppen, austr, svafk fátt í hausti, skickades på långfärd til Svíþjóðar, síðan, i österled till Svitjod. svanvangs í for langa. Sällan sov jag i höst

3.2.4. Huvudlösen, vers 6. Ottar svarte. Utskrift nedan enligt Matthew Townends redigering: Drótt vas drjúgligr ótti, dólglinns, at for þinni, svanbræðir; namt síðan Svíþjóðar nes hrjóða.

Utskrift nedan ursprungligen från Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII (1941-51); svenska översättningen av Karl G Johansson: Drótt vas drjúgligr ótti, Hirdmännen ber jag höra dólglinns, at for þinni, din framfart, konung. Svanbræðir. Namtu síðan Sedan lät du färga Svíþjóðar nes rjóða. näsen i Svitjod röda.

Utskrift nedan enligt Diana Whaleys redigering: Aur spornuðuð, arnar ilrjóðr, af Svíþjóðu; herr fylgði þér harri hraustr í Nóreg austan; flœði Sveinn en síðan
sannráðinn frá láði; erlendis frák undan Álfífu son drífa.

Utskrift nedan ursprungligen från Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII (1941-51); svenska översättningen av Karl G Johansson: Aur spornuðuð arnar Du kom, hårde stridsman, ilrjóðr, af Svíþjóðu. över land från Svitjod. Herr fylgði þér, harri, En kraftfull här, furste, hraustr í Nóreg austan. följde dig till Norge från öster. flýði Sveinn, en síðan, Sven flydde och jag vet sannráðinn frá láði, att Alfivas son sedan erlendis frák undan drog sig bort ur landet Álfífu son drífa. och lämnade sitt rike

3.2.6. Kväde till Harald Sigurdsson, vers 6. Valgard från Völl
Utskrift nedan enligt Kari Ellen Gades redigering: Eik slong und þér, yngvi ógnblíðr, í haf síðan (rétt vas yðr of ætlat óðal) frá Svíþjóðu; hýnd bar rif, þars renduð rétt á stag fyr slétta, skeið, en skelkðuð brúðir, Skáney, Donum nánar.

Utskrift nedan ursprungligen från Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII (1941-51); svenska översättningen av Karl G Johansson: Eik slng und þér, yngvi Sedan förde skeppen dig ógnblíðr, í haf síðan från Svitjod, djärve konung, rétt vas yðr of ætlat med rätta var landet óðal, frá Svíþjóðu. avsatt som ditt arvland. Hýnd bar rif, þars rennduð, Skeppet bar seglet högt rétt á stag, fyr slétta, på staget där du for skeið, en skelkðuð brúðir, längs Skåne och skrämde Skáney, D
num nánar. danernas kvinnor.

3.3. Beowulf och manuskriptet Cotton Vitellius AX V Det poetiska Beowulfkvädet omnämner svearna (Sweona) vid ett antal tillfällen, liksom ett par gånger Sveariket (Sviórîce). Begreppet ”Svitjod”
omnämnes endast en gång. Detta på rad 2922.

Né ic te Swéoðéode sibbe oððe tréowe
Rad 2922
wihte ne wéne ac wæs wíde cúð
Rad 2923
þætte Ongenðío ealdre besnyðede
Rad 2924
Hæðcen Hréþling wið Hrefnawudu
Rad 2925
þá for onmédlan aérest gesóhton
Rad 2926
Géata léode Gúð-Scilfingas
Rad 2927
I do not from the Swedes peace or truce
Rad 2922
expect a bit, but it was widely known
Rad 2923
that Ongentheow of life deprived
Rad 2924
Haethcyn Hrethel’s son at Raven’s Wood,
Rad 2925
when for arrogance first sought out
Rad 2926
the Geatish people the War-Scilfings
Rad 2927” ur ”Att tolka Svitjod” Carl L Thunberg

Förutom det litterära nämnandet av Sverige i sagor och historiska skrifter som knappast kan, trots att de är viktiga, alltid ses som exakt historisk information så har vi ett högst påtagligt fornarv i form av artefakter, fornminnen och dylikt. Det materiella arvet är viktigare för förståelsen av vår historia även om det nedskrivna också ger en viktig fingervisning och i bästa fall återger faktiska händelser. Vi ska ha klart för oss att ingen av dessa författare var rena äventyrs eller sagoförfattare som Tolkien utan att de faktiskt försökte återge sanningen.

Det finns flera olika källor om den förhistoriska tiden. Bland dessa märks:

Arkeologiska fynd – fysiska lämningar och materiell kultur.
Skriftliga källor från omgivande områden – omgivningen kan befinna sig i historisk tid, medan det studerade området inte gör så.
Muntliga traditioner – dessa kan ha skrivits ned senare.
Språk och dess utveckling – språkliga variationer studeras inom lingvistik.
Naturvetenskapliga observationer – naturhistoriska data studeras inom paleontologi, geologi och ekologi med flera discipliner.
Gener och deras utveckling – genetiska variationer studeras inom populationsgenetik.

Sverige har ett ett stort antal fornminnen. Det arkeologiska källmaterialet är viktigt även för att utforska historisk tid. Förhistoriens sista del, där de skriftliga källor som finns är av så dålig kvalitet att de mest är att beteckna som senare tiders sagor, kallas protohistorisk tid.

 

Hällristningar

”Hällristningar är inte ristade, som man kan tro, utan inhuggna på berghällar och stenblock. Hällristningarna i Norden delas in i två typer. Den ena typen finns främst i norra Skandinavien och brukar kallas jaktristningar, eftersom de förknippas med en jägar- och samlarkultur. De har vilda djur och jaktscener som främsta motiv. Ibland är sådana här bilder inte inhuggna, utan målade, och kallas då följaktligen hällmålningar. Jaktristningar Den andra typen, som bland annat är representerad i Bohuslän, kallas jordbruksristningar eller ristningar av sydskandinavisk typ. De förknippas vanligtvis med bronsåldern (ca 1800-500 f. Kr.), men några är förmodligen lite äldre, och en del är yngre och hör hemma i förromersk järnålder (ca 500 f. Kr. till vår tideräknings början). Som det framgår av namnen hör den här typen av ristningar hemma i ett jordbrukssamhälle, och de finns främst i södra Skandinavien. Människorna på ristningarna utför ofta handlingar av olika slag. De håller i vapen, slår volter, plöjer jorden, dansar, har samlag, jagar och rider. Många män har försetts med ett överdrivet dimensionerat kön. Vilka som är kvinnor är svårare att se. En vanlig tolkning är att de gestalter som har en sorts ”hästsvans” är kvinnor. Det är inte för att man tycker att bara kvinnor kan ha långt hår, utan för att de få gestalter som utan tvivel är kvinnor har hästsvans.

Exakt varför hällristningarna gjordes vet man inte, men att de hade med religion och kultbruk att göra är forskarna eniga om. Man tänker sig att de snarare har illustrerat myter och ritualer än verkliga händelser, och att flera av bilderna först och främst är symboler. Däremot hade de föremål och redskap som finns på bilderna verkliga förebilder.” Länsstyrelsen Västra Götalands län

Hällristningar Lökeberg 01 Fotograf JanOlof Karlsson.jpg

 

Dösar

Dösen är den äldsta formen av megalit i Norden. Typen anlades under en del av bondestenåldern runt 3600–3350 f.Kr. och ersatte på sina håll i Danmark och Skåne den tidigare typen långhög som bara ibland är byggd av stenblock. Gravskicket knyts till trattbägarkulturen i Skandinavien, men förutom en generell förekomst runt om i hela Danmark, finns de så gott som bara längs Skånes kuster och längs Västkusten i Sverige. Dösarna efterföljdes av en annan form av megaliter, gånggriften, vars kammare och framför allt gång är större än hos dösen och de kom att ersätta dösarna runt 3350 f.Kr. Dösarna finns framförallt i Skåne och Bohuslän, men enstaka finns även i andra landskap i Götaland. Sammanlagt uppgår de till runt 100 stycken, varav 44 i Skåne och 44 i Bohuslän. Det ska jämföras med att Danmark har runt 4 500 dösar bevarade, med ett uppskattat antal av minst 6000 stycken. Även runt Oslofjorden i sydöstra Norge finns ett mindre antal dösar samt enstaka på Falbygden, Värmland, Östergötland, Öland och Gotland. Liknande typer av megalitgravar finns i stora delar av Västeuropa. Det gemensamma är dock att kammaren vanligtvis är uppbyggd av 4–5 stående väggstenar, med ett enda takblock lagt ovanpå. Den äldsta döstypen i Norden är den kistformade eller rektangulära kammaren, omgiven av en avlång eller rektangulär hög och kantkedja, men de kan också ha en rund kantkedja. Dessa långa högar kan innehålla flera döskammare och döstypen kallas långdös. En något yngre döstyp har en mer rundad eller kvadratisk gravkammare och omges oftast av en rund hög och kantkedja. Denna döstyp kallas runddös. Runddösar är särskilt karaktäristiska för Bohuslän, exempelvis den kända Hagadösen på Orust, vars hög är ganska obetydlig men vars kammare är en av landskapets största. En del dösar har även ett par tvärställda stenar vid öppningen vilket bildar en ingång in till kammaren.

 

valla2

 

Gånggrifter

I Sverige finns det ca 400 registrerade Gånggrifter men antalet var förmodligen mycket större från början. Gånggriften är en megalit som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en kammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett ”T”. Kammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt kamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra (men sannolika) gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m.

 

luttra01.jpg

 

Hällkistor

Hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern, eller senneolitikum, som även byggdes och användes till bronsålderns första period (ungefär 2400–1500 f.Kr). Hällkistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana hällar. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager, men trots detta ger de inte alltid något monumentalt intryck. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena kortsidan och kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor; om än yngre än de mer sydligt belägna. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. De flesta hällkistorna tycks vara omgivna av en hög eller ett flackt röse. I sällsynta fall kan de dessutom ha en kantkedja av resta stenar, glest placerade längs högens ytterkant.

Hällkistan har vanligen en rektangulär kammare och med ungefär samma bredd och höjd över hela dess längd, men ett mindre antal är snarare kvadratiska, eller kilformade där ingången är vid den smalare kortsidan. Hos de äldsta exemplaren finns ibland ett förrum (ingång), vilket då alltid befinner sig utanför ena gaveländan samt ibland är smalare än, ibland lika bred som kammaren. Öppningen från förrummet till kammaren är ibland fyrkantig (i dessa fall är bredden lika stor för båda), men vare sig förrummet är smalare eller inte, är öppningen in till kammaren ibland rund till formen, vilket uppkommit av att de två väggstenarna som utgör kortsidan eller gaveln, har varsin halvcirkulär inhuggning som tillsammans bildar ett runt gavelhål. Sådana hällkistor med rund eller oval öppning är hittills kända till ett antal av 26 stycken i Bohuslän, norra Halland, Västergötland, Närke och Östergötland. Däremot förekommer de inte alls i övriga delar av södra Sverige eller i Danmark. Man känner dock till liknande stenkammargravar med rund öppning eller gavelhål i södra England och nordöstra Frankrike, men också i Spanien och i sydvästra Tyskland, varför det förefaller sannolikt, att kännedomen om desamma kommit till Sverige därifrån.

Längden varierar ofta mellan två och fem meter, men enstaka kan vara runt tio meter, medan bredden är upp mot en meter eller som mest närmare det dubbla. Rent generellt tycks alla tidiga hällkistor vara betydligt längre än genomsnittet, medan de yngre alltid förefaller vara små och korta. De yngsta hällkistorna var sannolikt bara avsedda för en enda gravläggning, och då av en individ i utsträckt ryggläge. Hällkistan tillhör gruppen av stenkammargravar och kan indirekt ses som en utvecklingsform av gånggriften. Nordens största hällkista finns i Vårgårda kommun i Västergötland

Hällkistan-på-museet

 

Gravrösen

Gravröse, även kallat rör eller ett kummel, är en förhistorisk gravanläggning som är byggt som ett röse av sten. Gravrösen saknar synlig inblandning av sand eller jord och är inte övertorvade, men kan ha en naturlig moss-, ris- eller örtvegetation. De har vanligen en välvd profil och är runda till formen. Det förekommer dock även fyrkantiga och oregelbundna gravrösen. När anläggningens längd utgör minst dubbla bredden och långsidorna är parallella benämns de långrösen. Gravgömman kan vara en kista av hällar eller kallmurad sten för obrända lik, eller mindre gömmor eller utströdda benlager efter kremeringar. Kanten kan vara försedd med kantkedja, kallmur eller ett plant brätte av sten; ibland finns också dolda konstruktioner. Gravrösen från bronsåldern och äldre järnåldern anlades ensamma, i glesa stråk eller i grupper. Helst på bergskrön med vid utsikt över landskapet. Saknades bergskrön kunde rösen anläggas i dalgångar eller i vattennära miljöer. De hittas ofta i kustbygderna och ute i skärgården där de kan ha fungerat som både gravar och sjömärken, men även inåt land är de vanliga som ägobetecknande och monumentala riktmärken. I rösen från yngre bronsåldern och järnåldern hittas blott aska efter den döde, som jämte gåvor brändes före begravningen. I rösen från äldre bronsåldern kan en inre gravkammare med en kista förekomma där den döde jämte gåvor och personliga tillhörigheter gravsattes. En del gravkummel har även använts för upprepande begravningar och några har därför mindre utbyggnader från själva kärnröset. Gravrösen i Sverige är i regel välvda och runda till formen. De flesta av Sveriges gravrösen anses ha tillkommit under bronsåldern. Uggarde rojr på Gotland och Bredarör vid Kivik i Skåne är ovanligt praktfulla exempel på dessa bronsåldersrösen. Rösen kan förväxlas med stensättningar som dock är platta.

Uggarde_rojr_Rone_Gotland.jpg

 

Stenrösen

Ett äldre svenskt namn för röse är rör (rojr på Gotland) och förekommer i många namn på gravrösen i Sverige. Röjningsrösen benämns även hackerör i södra Sverige. Det finns gränsrösen i Sverige vid framför allt norska gränsen men även vid finska gränsen. Dessa rösen benämns riksrösen och mest känt är treriksröset. Ett röse, rös, äldre också rör, är en hög med stenar utan jordtäcke. Rösen är en lämningstyp som finns över hela världen. I Sverige och på många andra håll skiljer man mellan:

gravrösen
röjningsrösen och
gränsrösen

En särskild form av rösen, gränsrösen, är sådana som används som råmärken vid utmärkning av gränser mellan stater, härad, socknar, fastigheter och så vidare. Vad gäller fastigheter talar man enligt en gammal lagformulering om att de ligger inom rå och rör, d.v.s inom en rågång upphuggen i skogen och markerad med rösen där den byter riktning. Rösen kan också markera en väg eller vandringsleds sträckning, särskilt på mark där leden är svår att skilja från den övriga terrängen. En gammal sedvänja bjuder att den som använder leden även lägger stenar på dess rösen så att dessa inte utplånas. Leder som märkts ut på detta sätt finns exempelvis på Mount Snowdon i Wales. Rösen är även vanliga som sjömärken och kallas då vanligen kummel. Det finns även topprösen på berg.

 

röse.jpg

 

Fornborg

Fornborgar är en kategori av fornlämningar som utgör en befäst anläggning från förhistorisk tid eller tidig medeltid. De flesta av fornborgarna är högt belägna i bergig terräng och avgränsas med branta stup på en eller flera sidor, medan de mer åtkomliga sidorna fått kallmurade stenvallar som kan ha varit förstärkta med träpalissader. Ibland finns inom borgens perimeter lämningar efter husgrunder. I vallarna syns i regel tydliga öppningar som varit portar. Om de ligger utmed viktiga farleder, vägar och vattendrag har de sannolikt fungerat som bevakningsvärn och försvarsanläggningar. Dessa strategiskt mer välplacerade borgar har varit uppbyggda med kraftigare vallar och har fungerat som befästa skansar. Borgar som däremot varit svagt befästa och ligger isolerade har troligen använts för kult och cermoniella syften. Fornborgar förekommer även i plan terräng och har då en rundad form, som till exempel på Öland och Gotland. Dessa har varit indelade kvarter. En del bebodda medans adra som Ismatorpsborg inte har spår efter bebyggelse. Dess nio ingångar har tolkats som att den återspeglar Yggdrasils nio världar. Fornborgar ersattes under medeltiden av borgar som i sin tur ersattes under 1500-talet av fästningar och skansar. Nordiska fornborgar antas ha varit i bruk från Kristi födelse till vikingatid. Ett fåtal fornborgar har även använts under medeltiden, vilket bekräftats av källbelagda rapporter (Arvidi 1668). Kulmen i borgbyggandet kom under den oroliga folkvandringstiden, 400–550 e. Kr. I Sverige finns drygt 1200 registrerade fornborgar i fornminnesregistret, merparten ligger i mälarlandskapen. I Södermanland finns 350, Uppland 170 och Östergötland 140. Vidare finns det 115 registrerade fornborgar i Bohuslän och omkring 80 i Småland och på Gotland.

 

fornborg

 

Trelleborg

Även om vi bara har två kända i Sverige är det väl värt att nämna. Trelleborgar är danska ringformade vikingaborgar, som är uppkallade efter den första, som blev funnen vid Slagelse och utgrävd 1936–1941. Sedan dess har ett antal trelleborgar hittats i nuvarande Danmark samt två i Skåne. Trelleborgar hade jordvallar, träbeklädnad och framförliggande torrgrav. Trelleborgarna är byggda av jordvallar klädda med trästockar (trällor) och med troligen en träpalissad ovanpå. Ringformen beskriver i flera fall perfekta cirklar med fyra ingångar, en från varje väderstreck (ungefärligt). Utanför vallen fanns ett valldike som ej varit vattenfyllt, men tjänat till att förlänga vallens branta längd för att försvåra angrepp. Borgarna ligger undantagslöst i direkt anslutning till vattenvägar. De äldre byggfaserna i trelleborgarna är samtida med ett helt system ringborgar som påträffats i nuvarande Friesland, Zeeland och Flandern daterade till 700- 800-talen. Många har påträffats i städer där dess äldsta delar än i dag minner om borgens runda form. En av dessa i Oost-Souborg, Zeeland har grävts ut och vallarna rekonstruerats. Denna har en ringvall i samma storleksordning som en trelleborg och de typiska korsande gatorna. Ett antal byggnader har också funnits i borgen, men dessa var inte organiserade geometriskt som danska borgarnas karréhus. Andra sådana platser är Den Burg i Friesland, Burgh i Zeeland, Middleburg i Zeeland med flera. Drygt ett dussin sådana borgplater är kända idag i dessa områden.

Cirkelformade borgar var mycket vanliga i hela centraleuropa etablerade under sen järnålder och folkvandringstid. I Tyskland finns åtskilliga s.k. slaviska borgar efter vendiska folkgrupper. Dessa verkar dock mera ha karaktär av befästa bosättningar i en orolig tid än av primära kontroll/försvarsposter byggda av en centralmakt, och många av dem utgör kärnan i det som senare utvecklades till större byar och städer. trolig förklaring är att det är en borg byggd av ”trällor”, ett gammalt danskt ord för trästock. Det har dock även gjorts gällande att ordet träl är det nordiska ordet för slav som i sin tur härleds från namnet slaver. I det perspektivet skulle de vendiska borgar som byggts på nuvarande dansk mark möjligen på det sättet kunnat få namnet ‘trälarnas borg’ dvs ‘slavernas borg’. Eventuellt har namnet genomgått betydelseförskjutning under de århundraden som denna borgtyp användes.

Namnet Trelleborg/Trälleborg och namnvarianter förekommer som ortnamn på ett stort antal platser i Danmark, Skåne, Halland, Blekinge och Småland. I vissa fall kan säkert ringborgar dölja sig bakom namnen, men namnet har även använts i folkmun för andra företeelser. Till exempel har stenlabyrinterna trojeborgar i vissa fall kallats trelleborgar. I Småland förekommer namnet på flera platser som beteckning på en stenig och svårbrukad åkermark. Trelleborgen i Trelleborg, Sverige Borgeby i Lomma kommun, Sverige. Vid utgrävningar i Helsingborg (ortnamn känt från 1025 vars efterled -borg indikerar en vikingaborg) på den forna Clemenskyrkans kyrkogård nära slottstornet Kärnan har det påträffats rester efter en vallgrav som tolkats som att den möjligen ingått i en trelleborg

trelleborgar

 

Skeppsättningar

En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I Sverige varierar storleken på skeppssättningarna från några få meter till upp till 67 meter som Ales stenar. Gravsättningar återfinnas ofta på gravfält och vid äldre gravhögar, men ibland långt från andra arkeologiska lämningar. Ofta omger skeppssättningen urnor eller en brandgrav. Skeppssättningarnas orientering varierar. Inuti kan de vara kullerstensbelagda, eller vara fyllda med stenar. Närliggande runstenar har återfunnits. De kan ha resta stenar i masters positioner. Bilden av ett fartyg har ofta förstärkts av större stenar i ändarna. Vissa skeppssättningar har en sneddad akter. Forskare har föreslagit att skeppssättning utvecklats ur en önskan att utrusta de döda med allt de hade i livet, men även att det var särskilt förknippade med resan till Helheim. Konstruktionen kan också ha haft symbolisk eller rituell funktion. Ibland innesluter de en plan yta, förmodligen avsedd för offentliga ceremonier.

 

skepp

 

Båtgravar

Båtgravar är en förhistorisk gravtyp som till skillnad från skeppssättningar och båtformade stensättningar karakteriseras av att hela små träbåtar begravts med den döde. Utanför Skandinavien är båtgravar nästan okända (men se Sutton Hoo) och ses som ett tecken på skandinaviska kontakter. Båtgravarna hör med få undantag till vendeltiden och vikingatiden. De är ovanliga: tidens typiska gravskick var i stället kremering med gravsättning under hög eller stensättning. I sådana brandgravar hittas ibland stora mängder klinknitar i järn, vilket förmodligen också är rester av båtar. Men ordet ”båtgrav” brukar i regel underförstått beteckna obrända gravar.

”Båtgravar är ett gravskick där den döde begravts i en båt under jord. Enda sedan bronssåldern
så har båten haft ett bytande symbolvärde, bland annat genom båts- och skeppsbilder i
hällristningnar. En tolkning är att båten stått som symbol för en kult som förenade
föreställningarna om liv och död.
Det äldsta exemplet på begravning i verkliga båtgravar finns vid Slusegård, Bornholm där ett
40-tal av gravarna var båtgravar från 100-300 e.Kr. Det kan sporadiskt ha förekommit brända
båtgravar mellan denna tid och vendeltid även om ”säkra” båtgravar ej har påträffats. Det är
sannolikt att den brända varianten av båtgraven spelat en viktig roll som sammanbindande led
i båtgravens idé, som ledde fram till senare järnålderns reguljära båtgravsskick med sina två
skilda former: graven i jordad respektive bränd båt.
Det är sannolikt att detta gravskick ska ha haft sitt genombrott i samband med tillträdet av
Yngligaätten som fått sitt namn efter stamfadern Yngve Frej, som är identisk med den nordiska
fruktbarhetsguden Frej. Gravskicket har sedan upptäckten av båtgravarna vid Vendel
förknippats med lyx och konsumtion (Nylen & Schönbäck 1994:122ff vol. I).
Mycket forskning har gjorts om båtgravar, speciellt en hel del om Valsgärde och Vendel i
Uppland. Även för de båtgravar i Tuna i Badelunda har det skrivits en del om, men mycket är
i relation till Valsgärde och Vendel, där män är begravna, och inte kvinnor som i Tuna.
Forskningen kring de båtbegravna kvinnorna är däremot mycket mindre, och kring Norsa och
Sagån knappt någonting.” Ur Vikingakvinnan av Maja Fröjd

Hittills är elva svenska gravfält med 2 båtgravar kända:

Vendels kyrkbacke, Uppland (fjorton båtgravar utgrävda)
Valsgärde i Gamla Uppsala sn, Uppland (femton båtgravar utgrävda)
Gamla Uppsala prästgård, Uppland (fyra båtgravar utgrävda)
Ultuna i Bondkyrko socken, Uppland (två båtgravar utgrävda)
Tuna i Alsike socken, Uppland (tio till tolv båtgravar utgrävda)
Tuna gravfält i Badelunda socken, Västmanland (åtta båtgravar utgrävda, samtliga kvinnogravar). Här hittades också Tunaskatten, landets största gravfynd av forntida guldföremål, i en kvinnograv från 300-talet.
Norsa i Köpings sn, Västmanland (femton båtgravar synliga, en utgrävd)
Sala stad, Västmanland (fyra båt- och kistgravar utgrävda)
Skamby i Kuddby församling, Östergötland (tio båtgravar synliga, en utgrävd 2005)[2]
Norra Berga i Mjölby sn, Östergötland (tio båt- och kistgravar synliga, ingen utgrävd)
Malm i Styrstad sn, Östergötland (tre båtgravar synliga, ingen utgrävd)
Därtill kommer flera enstaka båtgravar med något vidare geografisk spridning i Sverige (Södermanland, Småland, Öland, Blekinge), varav båtgraven på Öland är rikt utrustad.

”De svenska båtgravfälten har blivit mycket omtalade eftersom gravgåvorna ofta är ovanligt rika och välbevarade jämfört med vanliga brandgravar. Platser där det finns båtgravar tillskrivs stor betydelse i järnålderns samhälle. Båtbegravningar saknas nästan helt utanför Skandinavien. Ett känt undantag är Sutton Hoo i England. Fynden från denna grav är så lika de som påträffats i Uppland att man tror att de är gjorda av samma frankiske hantverkare.”

 

båtgrav.jpg

 

Brandgravar

Brandgravar var vanliga i den nordiska forntiden. Den döde brändes då antingen i ett bål som sedan täcktes, eller så placerades askan med sot och brandrester efter den döde – alternativt utvalda rentvättade ben ur densamma – med eller utan urna – i graven. Offergåvor brändes oftast med kroppen men lades ibland i graven efter likbränningen. Många av de gravhögar och kungshögar som finns i vår omgivning är brandgravar. Under yngre bronsålder började man kremera de döda och lägga de brända benen i gravurnor, som placerades under flat mark.

Man har även hittat brända ben löst liggande men ändå samlade, vilket man kan tolka som att de kremerade kvarlevorna blivit insvepta i ett tyg eller något liknande organiskt material som inte bevarats i jorden till idag. Arkeologerna har även funnit bevis på att man kunde återanvända äldre gravar från stenåldern och äldre bronsåldern för att gräva ner gravurnorna. Brandgravfälten var inte som vi tänker oss våra kyrkogårdar idag. Man kunde begrava sina döda i närheten av de äldre gravhögarna, men också i närheten av sina gårdar. I vissa fall hittar man bara ett fåtal gravar med mindre än fem urnor och ibland hittar man upp mot 20 stycken i samma område. Vilket kan tyda på förfädersdyrkan. Under yngre bronsåldern skedde nyetableringar av gravplatser i form av brandgravfält. I Simris anlades ett sådant fält under slutet av bronsåldern, som användes in i romersk järnålder. Men brandgravfälten var inte bara en plats där man begravde sina döda. Dessa platser kan också ha används i olika ritualer. Det finns stora variationer i hur man hanterade de döda och deras kremerade ben. Arkeologer har funnit brända människoben på platser som inte är att betrakta som en gravar utan benen kan snarare ses som offergåvor. I dessa fall ligger de brända benen samlade och oftast i närheten av stolphål som ingått i monumentala träpalissader. I anslutning till gravlika anläggningar i våtmarksområden har man i vissa fall funnit eldstäder och kokgropar. Troligtvis har dessa platser med tillagning av mat och måltider haft en rituell betydelse. Från Rock Art Österlen

 

brandgrav.jpg

 

Brandgrop

En brandgrop är en nedgrävning fylld med rester från likbålet, brända ben blandade med träkol och brända gravgåvor. Brandgropen är den yttersta konsekvensen av brandgravskicket och blir vanlig först under järnåldern men förekommer under yngre bronsåldern i Sydskandinavien, särskilt på Bornholm.
Resta stenar

En rest sten, även kallad bautasten, är ett långsmalt stenblock som man ställt upp i en grop packad med småsten. De förekommer i Skandinavien oftast på gravfält från järnåldern och ibland tillsammans med runstenar eller bildstenar. Skillnaden är att en rest sten saknar ristningar. I kontinentala Europa används ordet menhir (från franskan; ytterst från de bretonska orden men ”sten” och hir ”lång”). Resta stenar kan stå för sig själva som gravmarkörer på mansgravar (medan kvinnogravarna har gravklot). De kan också ingå i mera intrikata monument som skeppssättningar, domarringar, stensättningar och gravhögar. Kända exempel är Stonehenge och stenraderna i Carnac. Ordet bautasten förekommer i Eddadiktningen, till exempel i Havamal; ”Sällan bautastenar / stånda byväg när / om ej resta av frände åt frände”. Resta stenar som fristående företeelser finns också från stora delar av Götaland och Svealand, vilka normalt dateras till århundradena kring Kristi födelse, men enstaka i Halland tycks vara från bronsåldern. I södra Sverige förekommer resta stenar även under yngre järnålder. I de fall som resta stenar ingår i andra typer av fornlämningar berörs också vissa delar av bondestenåldern när man byggde stenkammargravar. Speciella fornlämningstyper där resta stenar ingår, är exempelvis skeppssättningar, domarringar och treuddar. Alla dessa betraktas som gravtyper, men i en del fall kan graven vara sekundär gentemot någon annan för oss okänd funktion. I Halland finnas några av landets statligasto bautastenar. Sydväst om Grimctons station står inom det bekanta fornminnesområdet Broåsen den s. k. »Slummerstenen, som är omkr. 5,80 m. hög och hittills gällt som landets största.

 

rest sten

 

Runstenar

I Sverige finns cirka 2 500 runstenar helt eller delvis bevarade. Hur många de var från början vet ingen och varje år görs nya fynd. Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. De absolut flesta runstenarna finns i landskapen kring Mälardalen i Sverige. Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i Svealand och norrut. Seden spred sig vidare mot norr och man reste runstenar i någon generation i varje område innan man tröttnade, med ett undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar. Runstenarna restes nästan uteslutande i Sverige, Danmark och Norge. Några återfinns även utanför Norden i områden under danskt, norskt eller svenskt inflytande, speciellt Brittiska öarna men även på en ö i Svarta Havet.

 

runsten.jpg

 

Kammargravar

Kammargrav är en gravform där gravens inre försetts med en kammare för att rymma den gravsattes kropp och gravgåvor. Kammargravar i varierande utförande har förekommit i vitt skilda områden under förhistorisk och tidig historisk tid. De är ofta täckta av en hög eller ett röse. I Sverige förekommer kammargravar bland annat i de folkvandringstida gravarna på Lovön, Högoms gravfält i Medelpad från samma tid samt de vikingatida Birka på Björkö. Birkagravarna utgörs av en skelettgrav och är ett i marken djupt nedgrävt schakt med timrade väggar ofta i skiftesverk. De ligger vanligen under flat mark eller täcks av en låg hög. Kammargravarna vid Birka är rikt utstyrda med gravgåvor och tillhör sannolikt en köpmannaaristokrati.

 

kammargrav.jpeg

 

Storhögar och kungshögar (diameter ≥30 meter) och storhögar (diameter ≥20 meter).

En storhög är en ovanligt stor gravhög, minst 20 meter i diameter. De tillhör två åtskilda tidsperioder, dels äldre bronsåldern då de är vanligast i Skånelandskapen och Småland, dels yngre järnåldern då de är vanligast i Götaland, Svealand och Norrland. En hög som bryter mot mönstret är den stora Hågahögen i Uppland som uppfördes under yngre bronsålder omkring år 1000 f Kr. Bronsåldershögarna har ofta en halvcirkelformad profil, medan storhögarna från järnåldern brukar ha rakt avsläntade sidor samt en avplanad topp. Profilen kan således ge en god men inte definitiv vägledning i dateringen. Storhögar brukar utifrån den enorma arbetsinsatsen de krävde betraktas som stormansgravar, och dateras i Svealand oftast till vendeltiden och vikingatiden. De äldsta i Västergötland går tillbaka till 300-talet, där högen vid Hullsjön ett exempel med daterbara guldföremål, medan Skalundahögen daterats till början av 700-talet. Av de utgrävda storhögarna har några visat sig innehålla kvinnogravar, däribland en av de tre kungshögarna i Gamla Uppsala.

Den äldre bronsålderns storhögar, som främst byggdes i Sydskandinavien, har en motsvarighet i sten norr om sitt huvudsakliga utbredningsområde. Under denna tid byggde man i norra Götaland samt Svealand och längs Norrlandskusten i stället stora gravrösen av sten utan att täcka dem med jord, vilket skiljer dem från regionens gravhögar. På Västkusten går gränsen ungefär i mitten av Halland. I Danmark och Tyskland förekommer storhögar även inom den snörkeramiska kulturen under mitten av bondestenåldern, men denna tradition etablerades aldrig i Sverige.

Nordens största hög är Raknehaugen i Norge med en diameter av 100 meter och höjd av 15 meter. Danmark torde vara det land med flest riktigt stora gravhögar, med ett tiotal högar med diameter över 80 meter. De flesta av dessa härrör dock från bronsåldern. I Sverige torde Uppland vara det storhögstätaste landskapet med drygt 30 kungshögar och omkring 170 storhögar.

Storhögar med en diameter på minst 30 meter benämns kungshögar. Dessa finns företrädesvis i Mälarlandskapen men flera exemplar återfinns också i andra jordbruksbygder i landet. I likhet med andra storhögar är de ofta från yngre järnåldern, främst vendeltid. Flera av kungshögarna är dock inte närmare daterade. Några av de allra största är Högom i Medelpad (upp till 40 meter i diameter, 400-500 e.Kr.), Inglinge hög i Småland (37 meter), Ottarshögen i Uppland (37 meter, ca år 600 e.Kr.), Ströbo hög i Västmanland (40 meter), Grönehög i Bohuslän (upp till 50 meter, ca år 500 e.Kr.), Ledbergs kulle i Östergötland (upp till 50 meter, mellan 780 och 990 e.Kr), Nordians hög i Uppland (50 meter), Uppsa kulle i Södermanland (55 meter), Skalundahögen i Västergötland (65 meter, ca år 600 e.kr.), Anundshög i Västmanland (upp till 65 meter, ca år 600 e.Kr.) och de tre Uppsala högar i Uppland (upp till 70 meter, 550-625 e.Kr.).

 

Gånggrift_(RAÄ-nr_Gökhem_19-1)_+_Holöja_storhög_(RAÄ-nr_Gökhem_21-1)_189-29.jpg

 

Gravröse

Det är en typ av en grav, gravmonument som man byggt och som liknar ett röse utav sten. Det är gravar som var vanligt att man gjorde under bronsåldern eller under den äldre delen av järnåldern. Gravrösen kan man hitta enskilda, i grupper eller i glesa stråk. De vanligaste platserna som man kan hitta stenrösen på är uppe på ett krön där man kan ha en utsikt över ett vidare landskap. Ett gravröse kunde man även använda som en markering för markgränser eller om man ser ett röse vid kustnära områden så kunde de använt som ett sjömärke. Det vanligaste är dock att de använts som gravar. Man har gjort utgrävningar från gravrösen och de mesta man har hittat är aska efter den döde samt gåvor som man brände tillsammans med den döde innan man begravde kropparna. Det finns även gravrösen som har en gravkammare. Dessa kom till mestadels under den äldre bronsåldern. Där begravdes de död tillsammans med gåvor och personliga tillhörigheter.

 

Gravröse.jpg

 

Treudd

Treudd är en förhistorisk stensatt grav i form av en tresidig stensättning med markerat insvängda sidor. Gravarna är ofta tomma vilket antyder att de ibland kan ha varit enbart av kultisk betydelse. Gravar av denna typ är från äldre och yngre järnåldern. I Sverige finns treuddar i Götaland och Svealand och med enstaka förekomster i Södra Norrlands kustland. Större koncentrationer finns i västligaste Småland runt sjön Bolmen i Hylte och Ljungby kommuner, i ett stråk genom centrala Östergötland och kring Mälaren (främst i södra Uppland och norra och östra Södermanland). Treuddar saknas däremot helt på Gotland, i norra Värmland och i Dalarna samt i större delen av Norrland. Den svenske arkeologiprofessorn Anders Andrén har vid ett symposium 2002 inom forskningsprojektet Vägar till Midgård framlagt idén att treudden ska symbolisera världsträdet Yggdrasils tre rötter och har i detta sammanhang även föreslagit den alternativa benämningen ”trädsättning”.

 

Treudd_planskiss_(Montelius_1877)
Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina anspråk. Sju generationer gav rösträtt vid tinget talas det om i vissa källor. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör – ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt. Samma funktion skulle delvis övertas senare av de minnesrunstenar som ofta står just invid ett gravfält vid en storgård, vända mot sockenvägen eller ett vattendrag. Enligt Tacitus (55-120 e.kr) utnämnde nordborna konungar av de förnämsta släkterna.
Sverige fornhistoria

Enligt den Östromerska historikern Prokopios ska det ha funnits tretton självständiga kungariken vid mitten av 500-talet i de bebodda delarna av Skandinaviska halvön (som han kallar ”Thule”). Den gotiske historikern Jordanes beskriver 25 olika folk som levde i det han kallar Scandza på 550-talet. Några skandinaviska riken nämns även i Beowulf-sagans profetior, och i nordisk sagalitteratur.

Arkeologen Per H. Ramqvist har identifierat minst tretton möjliga självständiga provinser i Fennoskandinavien under folkvandringstid utifrån analys av närhet mellan bondesamhällets centralorter. Han väljer att kalla dem småkungariken. Andra forskare kallar vissa av regionerna för hövdingadömen.

Sagokungen Ivar Vidfamnes kungadöme i rött (enligt sagorna Skåne och senare även bland annat Svitjod) och i violett de områden han enligt sagorna utkrävde skatt av.
Den nordisktalande befolkningen i det som skulle bli Sverige var under järnåldern organiserad i självständiga provinser som sannolikt utgjorde småkungadömen (med egna ting, hird och beskattning) eller hövdingadömen. Vissa av dessa provinser bestod i sin tur av geografiskt åtskilda folkland, som var och en hade egna kungsgårdar för den mobile härskaren. Småkungadömena skulle komma att utvecklas till lagsagor och landskap med egna landskapslagar, och kom med tiden att förenas under gemensam kung till dagens landsdelar och svenska rike. Kungen regerade under vikingatid och medeltid över mäktiga stormän som kunde avsätta kungen.

De av 500-talets möjliga hövdingadömen eller småkungariken som låg i dagens Sverige, identifierade i ovan nämnda klustring av jordbrukssamhällenas centralorter, ingick alla sannolikt i den nordisktalande kultursfären och låg inom följande regioner:

Mellannorrland i den geografiska triangeln kring hövdingagraven i Högom, med hörn i Mjälleborgen (vid dagens Östersund), Borg (vid Söderhamn) och Gene (vid Örnsköldsvik) Dessa kom senare att utvecklas till två landskap: Jämtland, som fick eget parlament kallat Jamtamot, sannolikt sedan 900-talet, och således var ett självständigt rike och Stor-Hälsingland, dvs dagens Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, och med tiden även södra Västerbotten och delar av Finland, som styrdes av egen lag åtminstone sedan 1300-talet. Svealand (Kungariket Svitjod kring Gamla Uppsala, där folkgruppen svioner bodde, omnämnda av Tacitus år 98.)
Bohuslän (Småkungariket Ranrike i dagens Bohuslän och Norge nämns både av Jordanes och i Snorre Sturlassons saga ”Heimskringla”, sammanställd på 1230-talet.)
Götaland, Gotland, Östra Småland och Öland. Skåne (eventuellt del av Danernas rike) Enligt de nordiska sagorna förenades folkland och provinser i östra Svealand under den svenska kungen i Gamla Uppsala. Dessutom kunde denna kung tidvis härska över delar av Götaland och även södra Norge. Detta återspeglar en flyktig politik under järnålderns Skandinavien. Småland bestod länge av flera självständiga småkungariken (”små land”).

Samhällsordningen i den äldre järnåldern (c. 0-600 BC) samhällen i fennoskandien, d.v.s. dagens Sverige, Norge och Finland. Analyser har visat att minst 13 småkungariken existerade under denna period. En av dessa, nämligen Mellersta Norrland, inom den geografiska triangeln i städerna Söderhamn (Borg på kartan) – Östersund (Mjälleborgen på kartan) – Örnsköldsvik (Gene på kartan), ärsärskilt framträdande. Viktiga platser är de stora högarna och bosättningskomplex vid Hogo respektive i den centrala delen, på norra utkant Gene, Mjälleborgen på den västra utkanten och Borg i norra utkanten av regionen.

HogBurialGraveGoodsPlan.jpg

 

Svensk kult
Uppåkra

”Fler än 20 000 föremål har hittats när Sveriges rikaste arkeologiska fyndplats har grävts ut. Brons, guld och silver blandat med offerben från djur och människor. Den anspråkslösa skånska byn Uppåkra har visat sig vara ett gammalt härskarsäte, en plats för makten, rikedomen och gudarna under ettusen år.
Här bodde kungar och prästinnor tillsammans med hantverkare och krigare från både Roms och hunnernas stridshärar. Och platsen berättar en historia om hur livet såg ut långt innan det som vi kallar vikingatiden började.
Ingenting liknande har hittats tidigare i Sverige.

Det höga templet har stått på samma plats i närmare ettusen år, men flera golvlager avslöjar att det byggts om ett antal gånger. Det var en konstruktion byggd med kraftiga stolpar, så kraftiga att man beräknar höjden till cirka åtta meter. Golvytan är ungefär tretton gånger sex meter. En gissning är att det här kulthuset har liknat de norska stavkyrkorna. Det var en imponerande religiös­ byggnad som har synts långväga över slätten. Till de märkvärdigaste tidiga fynden hör en dryckesbägare och en glasskål som hittades under golvet i templet, eller kulthuset. Bägaren är detaljrikt arbetad i guld och silver, gjord efter romersk förebild, men med nordiska djurslingor i dekoren.
Skålen är tillverkad av två lager glas, i vitt och blått, med det som kallas överfångsteknik. Bägaren kan vara tillverkad på platsen, medan glasskålen med ett mönster som en lotusblomma ser ut att komma från området norr om Svarta havet. Bägge dateras till 500-talet och antas ha med riter i templet att göra.
Men medan templet har stått orört under långa tider så har långhusen intill härjats av en stormig historia. Under det som kallas brandhuset finns spår av en ännu äldre byggnad, och i lagren ovanpå, minst tre till. Alla är de olika versioner av den stora hall som genom århundradena varit säte för härskarna i Uppåkra.
Och det finns fortfarande stora områden kvar att gräva ut. Hela det område som täcks av den nitratrika jorden är cirka 50 – 60 hektar stort. Enbart några hundra kvadratmeter är ordentligt undersökta med arkeologernas små tandborstar och skrapor. Allt om vetenskap 2 dec 2008

 

uppåkra

 

Valsgärde gravfält

Valsgärde är ett gravfält som ligger vackert på en moränkulle intill Fyrisån och speglar gravskicket över en period på minst 600 år under järnåldern. Här finns spår av 15 båtgravar, ett 60-tal brandgravar, kammargravar samt kistgravar. Båtgravarna och brandgravarna är från vendeltid (550-800 e.Kr) och från vikingatid (800-1050 e.Kr), kammargravarna från folkvandringstid (400-550 e Kr) och kistgravarna från sen vikingatid eller tidig medeltid (800-1100 e.Kr). Området har gett en rad spektakulära fynd från Vendeltid. Hjälmar och vapen som skvallrar om den Nordiska kulturens storhet. Det är föremål med samma värde som vilken som helst av de andra stora antika kulturerna.

Mårten Stenberger beskrev Valsgärdets grav nr 7 på följande lyriska sätt vid undersökningen.

” Tidens generösa gravcermoniel åskådliggörs på ett förträffligt sätt av valsgärdegraven nr 7. Den döde har varit täckt av tre sköldar, tätt beslagna med ornamenterade, bronsbeklädda järnribbor som förstärkning och dekoration på framsidan, i ett fall med magnifika rovfågelsbilder, hans beväpning hade utgjorts av två svärd med rikt ornerade, förgyllda bronsfästen, båda med ännu bevarade träslidor och det ena med granatinläggning på knapp, hjalt och kavle, han hade fått med sig spjut samt hjälm av samma typ som hjälmarna från Vendel, helt överklädda med pressbleck, prydda med djurornamentik och med bilder av gående krigare och ryttare, han hade vidare utrustats med tre dryckeshorn, varav ett med djurhuvudformat ändbeslag, med spelbrickor och tärningar av ben, med yxa, järnkittel med upphängningskedja, stekspett och eldtång. Fem hästar, fyra av dem betslade, hade lagts ner kring båtens för”. Ur Sveriges Historia

 

valsgärde.png
De människor som påstår att det inte skulle existera ett Skandinaviskt folk eller kultur är okunniga, eller så drivs de av en stark antipati mot det Nordiska folket. Denna artikel är ett sammandrag av en rad publikationer från olika källor som starkt beskriver hur storartat det Svenska kulturarvet egentligen är. SHF vägrar låta dessa märkliga individer förminska vår historia och bortförklara den i nonsenstermer. Vi kommer för alltid sätta detta folkliga arv först och främst i vårt sätt att uppfatta oss själva och omvärlden. Det är en plikt att bevara detta och låta framtida generationer Skandinaviska urmänniskor vara stolta och glada över det förflutnas skatter och sitt intima förhållande till det.

Hell SHF, Hell Skandinaverna, Hell förfäderna och förmödrarna

 

400px-Nordisk_Aandsliv_43.jpg

Odens ritt in i Valhall på Sleipner, från Tjängvidestenen funnen i Alskogs socken på Gotland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s