Den 23 september 1241 mördades den Isländske adelsmannen , hövdingen, lagmannnen, politikern, historikern, författaren och skalden Snorri Sturlusson.

375px-Snorri_Sturluson_C._Krohg

Sturlasson föddes omkring 1179, och hade fram till sin död författat Den yngre Eddan, vilken är en handbok i skaldekonst och lärobok i nordisk mytologi, författad omkring 1220, samt Heimskringla, en bok som skildrar främst Norges kungar fram till och med år 1177. Han tillskrivs också stundom Egil Skallagrimssons saga.

375px-Edda

Omkring 20 år efter att eddan skrevs blev Snorre utnämnd till jarl av Island och det var under detta uppdrag han hamnade i diverse konflikter.  Han hade innan mordet fått ett brev skrivet i lönnrunor med en varning, men han hade inte lyckats tyda vad det stod. Han överrumplades mitt i natten av ett följe av 70 män som skickats på uppdrag av den norske kungen.

Snorre mördades i sitt hem Reykholt av politiska skäl: han hade stött valet av hertig Skule Bårdsson till kung i opposition mot kung Håkan i Norge.

001109_918182r735rp33d41dx0fw_C_427x570

Enligt Baglersagorna växte Skule och hans bror Guttorm upp hos sin fosterfar och morfar, Erling på gården Kvie i Vang i Oppland fylke, Norge, men båda bröderna flyttade omkring 1204 till sin halvbror och nyvalde kung Inge Bårdsson (1185-1217) i Nidaros. 

Skule stod sin halvbror kung Inge nära, och Skule omnämns 1213 när han vid kungens sida slår ner ett bondeuppror. Under Inges sista regeringsår förefaller det som om Skule var den som stod för det reella maktutövandet.

standard_skule_baardsson

Kung Håkon Håkonsson och Snorres vän jarlen Skule Bårdssons konflikt om makten i Norge var på väg att utmynna i inbördeskrig, och när Snorre anlände valde han att stödja Skule i dennes ambition att få sin son Peter Skulesson erkänd som medregent. Håkon Håkonsson erbjöd då 1237 en kompromiss i vilken jarl Skule upphöjdes av kung Håkan till hertig, varvid han skulle få inkomster från sitt hertigskap, men han förlorade samtidigt makten över sitt forna jarladöme. Samtidigt gifte sig kung Håkan med Skules dotter Margareta.

Skule utnämnde Snorre 1238 till jarl av Island för att kunna räkna med hans lojalitet i maktkampen. Det skedde som en dubbning med flera vittnen närvarande, men kan ha hållits hemligt, för det blev aldrig offentligt känt.

i-guds-namm-band-1-0001-9.jpg

Snorres hustru Hallveig dog sommaren 1241, och Snorre sägs ha känt en stor saknad, men fick inte sörja henne länge. Medan Snorre sörjde sin hustru hade kung Håkon Håkonsson sänt två män till Snorres måg Gizurr Thorvaldsson med ett hemligt brev, där Håkan beordrade Gizur att tillfångata eller döda Snorre. Han erbjöds i samma brev av Håkan att arbeta för en union med Norge om han så ville. Men Gizurs första försök att tillfångata Snorre på Alltinget misslyckades.

Under arvstvisten efter Hallveig bad hennes två söner Klaeing och Orm om hjälp av Gissur Thorvaldsson. Under ett möte med dem och Kolbein unge visade Gizur brevet från kung Håkan. Orm vägrade att vara behjälplig i att fånga eller döda sin styvfar Snorre.

Gissur Thorvaldsson drog med ett följe av sjuttio män till Snorres gård Reykholt en septembernatt år 1241 och överrumplade Snorre. Snorre flydde ner till källaren. Fem män gick med dragna svärd ner i källaren, Markús Marðarson, Símon knútur, Arne den bittra, Þorsteinn Guðinason och Þórarinn Ásgrímsson, och därnere sa Símon knútur till Arne den bittra att hugga honom. Snorre lär ha sagt: Eigi skal höggva!—”Hugg inte!” Símon svarade: ”Högg þú!” — ”Hugg du!” Snorri svarade: Eigi skal höggva!—”Hugg inte!” och det var Snorre Sturlassons sista ord.

Händelsen blev inte populär, varken på Island eller i Norge, och kritiserades. För att bättra på sitt rykte försvarade sig kung Håkan med att Snorre skulle ha benådats om han låtit sig tas tillfånga.  Men det är okänt om Snorre verkligen fick en chans att låta sig bli fängslad istället för att dödas.

Direkt efter dådet intog en trofast rojalist vid namn Thorgils Skardi (isländska Þorgils Skardi) positionen som Islands mäktigaste man. Snorres brorson Tord kakali återvände från Norge 1242 och hämnades 1246 sin far och sina sex bröder i slaget vid Haugsnes.

Eftersom Snorre Sturlasson faktiskt besökte Sverige och är allmänt erkänd att vara en  god historiker och källkritiker, kan hans uppgifter anses vara förhållandevis goda. Detta är viktigt eftersom Snorre visserligen aldrig skrev direkt i avsikt att dokumentera svensk historia, men ändå gjorde det inom ramen för den norska, och hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges äldsta historia.

Det är framför allt Torgny lagman och hans varnande tal till kungen Olof Skötkonung som blivit berömt.

torgny_lagman_vid_uppsala_ting_tolkning_av_carl_gustaf_hellqvist_1878_561ec50c2a6b2207616c052e

Torgny lagman ska ha varit lagman i Tiundaland cirka år 1000.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla ska Olof Skötkonung vid Uppsalatinget 1018 ha förespråkat en erövringspolitik riktad västerut, mot Norge. Men han fick genast bönderna, anförda av Torgny lagman, emot sig.
Min farfar Torgny kunde minnas Uppsalakonungen Erik Emundsson och berättade om honom att han när han var i sin bästa ålder hade ledung ute varje sommar (…). Han lade under sig Finland och Kirjalaland (Karelen), Estland och Kurland (en del av Lettland).” Torgny fortsätter med att hävda att den rådande konungen låter sina skatteländer (i öst) glida bort för att i stället vara: ”lysten på att hålla det norska väldet under sig som ingen tidigare sveakonung haft lystnad till […].
Torgny tvingade honom sluta fred med norske kungen Olof Haraldsson vilket ledde till att kung Olof drog sig tillbaka till Västergötland.

Snorre Sturlasson reste även till Västergötland och gästade Birger Jatls bror Eskil Magnusson, lagmannen. Eskil var personligen bekant med Snorre Sturlasson, som uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 bland andra Eskil Magnusson.

Lagman Eskil, bodde vid Long kyrka som då var belägen invid den tidens kyrkby. Socknen omnämns i skrift år 1277 och utgjordes då av sju byar. Storegården i Longs by var under medeltiden en Kungsgård.

Eskil är mest känd för att ha nedtecknat Västgötalagen.  Eskil var rättshistoriskt intresserad och anses vara den som redigerat äldre Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade landskapslag. I Västgötalagen betonandes särskilt att Sverige var ett valrike – ”Sveaer egho konung at taka ock sva vraekae” Lagen är förmodligen en sammanställning av ett flertal av tidigare lagar, vilka dock aldrig tidigare funnits på pränt. Man får väl förmoda att Eskil samtidigt modifierade dom en del.

Eskil Magnusson framträder i skriftliga dokument redan i slutet av Knut Erikssons regeringstid. Under 1220-talet första år deltog han i förhandlingar med den norske kungen Håkon Håkonsson gällande Ribbungarnas användande av Värmland som basområde för plundringståg in i Norge.

Baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagmannen Snorre Sturlasson.

snorre_sturlassons_besok_hos_lagman_eskil_pa_gotala_gard_i_skara_52b26186e087c34ba97064a2.jpg

Händelsen beskrivs så här: En allmän nyfikenhet riktade alias blickar mot dörren. Slutligen öppnades den och den väntade gästen inträdde, åtföljd av fyra eller fem handfasta följeslagare. Det var en ansenlig gestalt, men utan någon stolt och majestätisk hållning. Hans hela skick röjde dock den bildade och lärde isländaren. Han gjorde en artig och ledig hälsning, så snart hans skarpa blick överflugit hela rummet, och trädde frimodigt fram till lagmannens högsäte. Denne reste sig upp och räckte sin gäst handen.

“Var välkommen, isländske skald, i mitt hus! Sitt ned vid mitt bord och håll till godo vad gästfriheten bjuder dig. En resande man från fjärran länder plägar icke försmå en välment undfägnad, även om den är ringa i ett tarvligt hus.“

Tärnor frambar dryckeshorn och förplägning av flera slag. Den resandes följeslagare framfördes även till bordet, och det visade sig, att lagmannens uttryck om välfägnadens ringhet endast var ett slags hövlighetsbetygelse, som skulle betyda att ingen välfägnad vore dyrbar nog för en så aktad gäst. För övrigt hörde det till tidens gästfrihetslagar, att man icke fick vara nog ohövlig, att fråga efter främlingens namn, innan han själv yppade det.

Främlingen berättade många märkliga händelser ur densamma. Lagmannen frågade honom om han visste varifrån Norge egentligen först erhållit folk och lagar.

“Det veta vi väl,“ sade främlingen, “och nu erkännes det av alla norrmän, att de från svearna erhållit allt gott, som nabo kan av nabo bekomma. I de tider, då ingen konung fanns i Nordlanden, var Norge bebott av jotar och stigmän, som blotade åt Tor och levde av rov. Men då Odin kom till Svitiod, fick också Norge del av hans visdom. Och det var Norges första lycka. Sedermera har vi icke glömt, att Harald Hårfager och alla hans efterkommande var av Ynglingaätt. Även har alltid Uppsalakonungen varit överhuvudet för de nordiska länderna och bibehåller ännu, sedan de blivit tvenne riken, främsta rummet bland nordens konungar. Väl vet jag, att vi från England erhållit månget trätofrö bland den goda säden, som hos oss blivit sådd, men så skola väl tider komma, då Viken icke mer utgör ett tvisteämne mellan svear och norrmän. Det synes mig väl gjort att då påminna om vad gott norrmän från sina grannar erhållit har. Och jag vill till den ändan uppsätta de gamla konungasagorna i böcker, att de må förvaras åt eftervärlden.“

“Ett gott värv är det,“. yttrade lagmannen, “att bevara det, som folket försport om fäderna. En sådan kunskap är nyttig att varna de unga och ger råd vid många tillfällen.“

006199_31552382wcaq50103df7p5

https://kunskapskanalen.se/program/17518/islands-fangslande-historia-avsnitt-3

Källor:

1800-tals novellen ”Ett besök hos lagman Eskil”, berättar om hur lagman Eskil i Götala får besök av Snorre Sturlasson, ur Samlade svenska historiska noveller av Gustaf Henrik Mellin

Wikipedia

Råå